John Ajvide Lindqvist: Rummet i jorden
NÄR JAG LÄSTE FÖRSTA DELEN AV JOHN AJVIDE LINDQVISTS SERIE BLODSTORMEN, SKRATTADE JAG IBLAND SÅ ATT FOLK VÄNDE SIG OM. TROTS EN BLODIG INTRIG, VAR DET NÅGOT ANNAT SOM JAG GICK IGÅNG PÅ: DEN SKÖNA KÄNSLAN AV HÄMND.
Jag undrar hur det känns när en författare får i uppdrag att skriva fortsättningen på en monumental litterär succé och sedan får sitt stafettskrivande refuserat?
Som jag förstår det är vad som hände John Ajvide Lindqvist. Han skulle ta över Millenium-stafetten efter David Lagercrantz (som fått den långt efter ursprungsförfattaren Stieg Larssons död). Men hans manus blev alltså refuserat, och pinnen skickades vidare till Karin Smirnoff (har börjat på den boken, men tröttnade, minns inte varför).
Då tar Ajvide och skriver om sitt manus, byter ut personer, men har kvar intrigen i den refuserade manuset. Lisbeth Salander blir liksom Kim Ribbing och Mikael Blomqvist blir liksom Julia Malmros (som spelar den refuserade författaren).
Jag hängde med i intrigen, som inleddes med ett kraftig blodbad på en skärgårdsö på midsommarafton, och ändå fanns det där leendet där. Jag bara älskade att Ajvide gjorde sin grej av det. Ibland är hämnden ljuv.
Viktiga i persongalleriet är också 14-åriga djurvännen Astrid Helander, som nyligen blivit föräldralös och Julia Malmros exman, polisen Jonny Munther.
Nu har jag läst andra delen ”Rummet i jorden” - och nu får vi veta mer om huvudpersonerna. Hela gänget.
Rim och reson, eller att något skulle vara sannolikt, är inget för Ajvide. Han verkar älska att göra världen mer oförutsägbar, osannolik och rent av magisk Och jag köper mig gärna in på hans magiska verklighet. Det är också himla skönt att flera av böckerna helt eller delvis utspelar sig i Norrtälje, som Lindqvist kan som sin egen ficka.
Den här gången är navet i berättelsen kidnappningen av den läkare som förstört Kim Ribbings liv, skulle man kunna säga.
Ajvide har en mysig berättarstil. Ibland skildrar han något ur en persons perspektiv, utan att jag som läsare får helhetsbilden. I nästa kapitel kan han backa en liten bit och visa händelseförloppet ur en annan persons perspektiv. Och så skapar de olika perspektiven en förståelig och inte sällan märkvärdig helhet.
En sak till. Jag älskar att John Ajvide Lindqvist läser in sina egna böcker. Han läser rätt snabbt, på sitt envetna sätt och väljer att betona som han vill. (Ett exempel Valhallavägen uttalas med den egentligen korrekta betoningen på första stavelsen.)
Om ett tag ska jag läsa tredje delen i Blodstormen. Men inte riktigt än.
