En dag kom hon inte hem från jobbet. Hon hade gått sist från arbetsplatsen, i det ihållande regnet. Det enda man hittade efter henne var en sko hon tappat när hon blev infångad. Men vad har hänt henne?

KAN DET VERKLIGEN STÄMMA ATT SVENSK MILITÄR SKICKAR PERSONAL FÖR ATT MÖRDA FOLK UTOMLANDS? OCH HUR PÅVERKAS DEN SOLDAT SOM SER SIN BÄSTE VÄN BLI MÖRDAD AV ISLAMSKA TERRORISTER PÅ NÄRA HÅLL?

I romanens form har Olle Lönnaeus svarat på dessa frågor i romanen ”Gamen” från 2020.

BLAND, NÄR JAG LÄSER EN BOK, SER JAG BYGGNADSSTÄLLNINGARNA, SOM ÄNNU INTE ÄR RIVNA. Jag ser alltså hur boken är uppbyggd och kan ganska väl räkna ut ungefär hur det kommer att gå.

Jag blir uttråkad. Det känns ganska förutsägbart. Och när själva huvudpersonen är rätt ointressant och ganska ofta beter sig dumt eller klantigt, tja, då är det svårare att hålla intresset uppe för mig.

Till den kategorin hör tyvärr ”Boksamlaren”

NÄSTAN MOTVILLIGT DRAS JAG MED I HANDLINGEN. SKA JAG STÅ UT MED YTTERLIGARE EN ”GALEN” PROFESSOR? Första gången jag försökte gick det inte. Jag tröttnade. Jag började tycka att persongalleriet i början av boken var lite för, vad ska jag säga, politiskt korrekt, kanske?

Om någon kunde gå tillbaka i historien och förhindra mordet på Kennedy, vad skulle följden bli?

För att kunna leka den leken trovärdigt behöver King hitta på ett ”tidshål”, som gör det möjligt för någon att ta sig till det tidiga sextiotalets USA. Så det gör han.