Så vill du ha en beskrivning av hur en statskupp går till, läs den här boken. (När jag kollade engelska Wikipedia stod det om likheter med den nuvarande presidenten i USA… så jag är inte den enda som ser skrämmande likheter.).

Det som fångar mig är inte landskapet i sig, eller den värmländska mentaliteten, eller svensk lagstiftning. Det är den twist som deckarparet skapar. Det amerikanska får möta det svenska. Då och då leder det till explosioner, andra gånger till lyckade landvinningar.

Författarparet har lyckats skapa ett slags såra hjältefigur, med massor av erfarenheter av att vara ”under cover” och har därmed bidragit till att en knarkliga sprängts i USA. Som tack för hjälpen får han skyddad identitet som en del av ett vittnesskyddaprogram.

Jag undrar hur det känns när en författare får i uppdrag att skriva fortsättningen på en monumental litterär succé och sedan får sitt stafettskrivande refuserat?

Som jag förstår det är vad som hände John Ajvide Lindqvist. Han skulle ta över Millenium-stafetten efter David Lagercrantz (som fått den långt efter ursprungsförfattaren Stieg Larssons död). Men hans manus blev alltså refuserat, och pinnen skickades vidare till Karin Smirnoff (har börjat på den boken, men tröttnade, minns inte varför).

Jag tycker det är intressant och spännande att Niklas Turner Olovzon väljer att skildra människor som finns i utkanten, som ibland har något vinddrivet över sig och som blir alltför upptagna av sina egna tankar, ibland på hämnd.

För sjätte gången läser jag om kriminalpolisen Niklas Ragnvik och hans entourage hos polisen i Göteborg. Som vanligt består intrigen av något som rör Ragnvik personligen, och något annat grovt brott. Det känns hemtamt att komma tillbaka till Ragnviks värld och det persongalleri som jag känner vid det här laget.

Vad händer med människor som utsätts för omänskliga experiment? Vilka blir förövare - och varför? Och varifrån kommer modet att bistå dem som har det svårast?

Flera gånger under läsningen kommer det tårar i ögonen. Denna grymhet. Detta lidande. OCH samtidigt - tänk att det finns människor som är beredda att satsa allt på att hjälpa andra?

Hur är det att leva i en Fransk by, när tyska militärer blir inneboende hos kvinnor och mödrar, vars män är i kriget eller i arbetsläger? Hur är det att se bästa vännen med judestjärnan, släpas i väg mot ett ovisst men grymt öde? Hur hanteras familjekonflikter och sorger under brinnande krig? Vad är det som får människor att göra motstånd, när det hotande straffet är tortyr och död? Hur navigerar den som vill rädda andra i tillvaron, utan att gå under själv?

För mig är detta en berättelse om att leva ensam, att hitta sätt att överleva och att finna det som är meningsfullt i tillvaron. Hon blir, i mina ögon, en naturvarelse. Med alla sina sinnen möter hon den natur som omger henne. Och hon börjar teckna av den, hon skapar bilder som är vackra, noggranna, nästan levande.

En dag kom hon inte hem från jobbet. Hon hade gått sist från arbetsplatsen, i det ihållande regnet. Det enda man hittade efter henne var en sko hon tappat när hon blev infångad. Men vad har hänt henne?

För mig är ”Gamen” en berättelse om posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD) och om vad som kan hända med en människa som är förbjuden att på något sätt nämna traumats orsak. En person som ibland är osäker på vad som är verklighet och vad som bara sker i hans huvud. En person vars uppdragsgivare i princip vänder honom ryggen. Han får stå ensam mot världen.