Detta är en fantastisk roman för dig som är intresserad av europeisk efterkrigshistoria. Hur var det att leva i DDR? Hur var det att vara med under studentrevolter, att möta sovjetiska pansarvagnar, eller att hålla i en nejlika när portugiserna gjorde revolution? 

Vad är då ultravåld? En kan säga att det är något som ständigt pågår i den här boken - där våldet faktiskt nästan bara är riktat in mot den egna familjen. 

Något får mig att tänka på Tarantino-rullen ”Pulp fiction” från 1990-talet. Eller som att se Tom & Jerry, där katten borde vara död för länge sedan, med tanke på alla smällar han får ta emot.

Det är på något sätt som att se en grupp seriefigurer göra våld på varandra, på alla upptänkliga vis. Den fysiska råheten, men också de psykologiska käftslagen. 

På något märkligt sätt kan familjen också slå mynt av de trauman som radas upp i boken. Då blir det som att hela boken blir till en teaterscen, i en pjäs som kanske är en repetition inför filmen. Vill du se filmen?

När Kristin Hannah skriver romanen ”Himmel över Alaska” (2019) är PTSD välkänt. Kanske just därför låter hon handlingen starta 1974, när folk anade, men inte riktigt visste vad krig kan göra med människor.

Huvudpersonen Leni är tretton år när berättelsen startar. Hennes pappa Ernt är hemma i USA igen, efter att ha varit krigsfånge i Vietnam. Men han går inte att känna igen. Den kärleksfulle mannen som reste till kriget, har kommit tillbaka som ett monster som misstror allt (och samhället i synnerhet). Han misshandlar ofta sin hustru (men inte dottern) och hon förlåter honom och hoppas att han ska bli sig själv igen. 

Hustrun ser hur sjuk han är, hon ser verkligen det, men hon älskar mannen som döljer sig djupt därinne och väljer, gång efter gång, att vara lojal med honom, trots att han i det närmaste är livsfarlig. Så en av de tankenötter du som läsare kan bära med dig är: Hur lojal är du beredd att vara för någon? Lojal in i döden?

JAG GILLAR VERKLIGEN BERÄTTELSER DÄR DEN SVAGE VÄLJER ATT SLÅSS MOT DEN STARKE. DAVID MOT GOLIAT. Kanske är det delvis för att det är så lätt att identifiera sig med den lille, den som kämpar mot överheten, den som har oddsen mot sig, men som är beredd att stå upp mot överheten.

”Okuvliga kvinnors klubb” av Kathryn Stockett är en sådan bok. Det som bidrar till mitt intresse är att boken handlar om kvinnor, eftersom kvinnor både historiskt och även i nutid, av alltför många betraktas som exempelvis … tja, mäns egendom, mindervärdiga, opålitliga och liderliga.
Eftersom jag själv i åratal kämpat för kvinnors rätt till sin lust, till sitt liv, till sitt värde, blir berättelser om bigotta och misogyna samhällen, ofta läsvärda.

Britta Sjöströms roman har en klockren titel: ”Den jävla yogaretreaten”  Är det inte så det är lätt att känna när familj eller vänner vill att du ska testa något nytt? Det verkar jobbigt, svårt och hur ska jag kunna bli så där akrobatisk som yogisar verkar vara?

Boken är rappt skriven och kallas bladvändare. Boken inleds med att en kvinna hittas mördad i flommen-området. Hon känns omedelbart igen. Och frågan är: Vem är mördaren? Varför fick kvinnan plikta med livet? Hon levde ju ett övre medelklassliv utan tydliga fiender. Eller? Vad kan tänkas dölja sig under den vackra fasaden?

Att Lagercrantz skapat en modern och försvenskad variant av Arthur Conan Doyles nästan mytiske romangestalt Sherlock Holmes är känt. Liksom sin föregångare är Rekke fenomenal på att lägga märke till detaljer och dessutom har han en tendens att förlita sig på opiater. Men där Doyle hade en doktor Watson, väljer Lagercrantz en helt annan typ av lösa-brott-tillsammans-partner; Micaela, en ung kvinna från orten, som är polis, som har utländskt påbrå, en kriminell bror och en hängivenhet i att söka svar som matcher Rekkes.

Det känns som att Lagercrantz skulle kunna hålla igång serien med flera böcker, bara han inte råkar döda Rekke eller Micaela.

Läs eller lyssna på boken och fundera hur du ser på människohandel och vad som kan bidra till att till synes vettiga människor helt kan förlora omdömet. Jag skulle gärna se samtal om den här tiden i Sveriges historia - och om boken. 

Jag gillar att kvinnorna driver berättelsen, jag gillar att Rudberg visar att kvinnor gjorde viktiga (hemliga) saker under kriget, jag gillar att hon behandlar historiska fakta med varsamhet. 

Om jag ska gnälla över något är det mest att det känns som att berättelserna skildrar allt kortare tidsspann och jag läser nu att det ska bli tio böcker i serien. Nu är vi vintern 1942 … så det tuffar väl vidare. Undrar vilka slutgiltiga ögen Rudberg valt för sina kvinnor och männen runt dem?

Den här bokens ramhandling utspelar sig 2018, då det fortfarande finns människor som varit med om kriget (nu är det för sent.)
Colette är åldrad. Hennes käraste ägodel, som får henne att ständigt minnas sin mamma och syster, är ett av dessa armband. Hon får reda på att armbandets ”tvilling” ska visas på ett museum i Boston. Det försvunna smycket, var hade det varit under alla dessa år? Kan Colette äntligen få svar på frågorna om vad som hände hennes kära?

Om jag fick välja genre för den här boken skulle jag ändå kalla den feelgood. Här finns det flera ingredienserna för det. Här finns det tårar, som brukar krävas för att vi nyfiket ska bläddra eller lyssna vidare. Här finns kärlekshistorier i olika tider och med olika förtecken. Här finns svek, hemligheter och kärlek. Utan att avslöja mer, kan jag berätta att det finns en knorr på berättelsen, eller snarare ett par knorrar, som gör att det går lätt att må bra efter läsningen.

I de tidigare två böckerna ger sig Lars Ferm av till Afrika, ena gången i mörkrets hjärta och andra gången i Sydafrika. Den här gången verkar det som att han ska hålla sig hemma, eftersom hans ex är döende i cancer. Ferm behöver vara nära sin sexåriga dotter och på något sätt finnas till hands när döden närmar sig. En omöjlig uppgift för en grävande journalist, som till (nästan) varje pris vill vara först med att gräv?

I ”Priset för drömmar” får vi möta Sverige vid denna brytningstid. Drömmar som uppfylls. Drömmar som krossas. Vi får möta ett Sverige, på något sätt underifrån - istället för att rikta fokus mot människor med pengar och hög status. 

Vad skulle kunna trigga igång ett tredje världskrig? Är det slumpvisa händelser? Är det att någon känner sig trampad på tårna?

Är du intresserad av svensk samtidshistoria, och vill möta de personer som bedrev spionage och kontraspionage i Sverige under andra världskriget - då ska du läsa den här bokserien. 

Och kanske kommer du att förundras av mannen som snurrar en rädisa när han är röksugen. I alla fall gör jag det.

I rädd att drunkna möter jag flera generationer män i samma familj. I centrum står regissören Johannes och sonen Adam, sedermera arkitekt. Det är deras oförmågor som berättelsen cirklar runt. Deras oförmåga att visa sig själva, att ha en vilja, att ha en åsikt. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Det är deras rädsla för livet, jag möter. Och detta skapar något slags antingen-eller-beteende, allt eller intet. Att slå hårt i dörren och gå, eller bedjande be om förlåtelse där sällan skuld finns.

Tove är Nils allt, men hon dör när sonen Fabian föds. Nils lämnas ensam med sonen. Men hur ska han, mer än förtvivlad över Toves död, kunna ta hand om ett nyfött barn? Det är ingen spoiler att säga att han inte klarar det. Det blir Björn, Nils pappa, som får vårdnaden om Fabian.

För väldigt många är ett värsta katastrofscenario att en kvinna dör i samband med barnafödande. Och det är ju detta som, tacknämligen, sällan händer i dagens Sverige. Men då och då händer det. Ett barn mister sin mamma.

Ungefär allt detta får läsaren/lyssnaren veta tidigt i boken. Vi möter en Nils som gjort mer än tappat sugen. Han är en man som är infångad i sitt eget elände, som bara inte orkar möta livet.

Camilla Grebe förlägger huvudhandlingen till hösten 1972. Den nygifta kriminalpolisen Bettan Hedin återvänder till sitt barndomshem i sörmländska Skevsta (påhittat ort, medan resten av orterna som nämns finns på riktigt), för att närvara vid faderns begravning.

I ett av de första kapitlen sker en tragisk olycka med flera dödsfall. Om det nu verkligen var en olycka? 

Att följa Viktors väg, på något sätt i jakten på sin egen äkthet, sin egen sanning, sina egna impulser, är så härligt, underbart och djupt. Jag skrattar ibland högt, jag jämför mitt och mina barns liv med hans och jag tänker att detta är en bok för de allra flesta.

Det är som att Claras liv är en kökkenmödding, hon är omgiven av personer som inte har förmågan att möta henne, som duckar, som vänder sig om, och jag undrar vem som ska kunna möta Clara under hennes sista tid i livet.

”För evigt glömd” beskrivs som en spänningsroman. Och Emmelie Uggla väljer att använda olika personers perspektiv genom boken. Ett av dem är länge anonymt. Det står inget namn och som läsare får jag, lite i taget, försöka lista ut vem det är och varför personen och hens dåd till en början är anonymiserat.