Tänk dig en någorlunda välbärgad polsk-judisk familj i 1930-talets Polen. Föräldrarna har ett skrädderi och de bor med sina fem barn i en stor vacker lägenhet mitt i staden Radom - där det vid denna tid bor 30 000 judar. 1945 är 300 av dessa ännu i livet. På sex år - andra världskrigets tid - mördas nästan alla polska judar på olika sätt. Men några överlevde och detta är berättelsen om vad som hände en judisk familj under krigsåren. Det är en berättelse som äter sig in i mig - och som samtidigt säger något om vår samtid, tycker jag.

Hjulström skapar precis den där atmosfären som hon eftersträvar. En lantlig idyll som döljer visst mörker, en hygglig huvudperson som inte är fläckfri och dessutom lämnar hon trådar ut mot framtiden… Hur ska det gå för plantskolan?

Det är en spännande och intressant berättelse, inte bara beroende på de kända världshändelser den skildrar, utan också för att vi får möta moraliska dilemman. Men också hur ungdomliga beslut kan påverka resten av livet. Och vem skulle kunna tänka sig att en helt vanlig bibliotekarie (som Helena till slut blev)  och tvåbarnsmamma skulle kunna vara en spion? Hur ska man navigera i ett landskap där lögnen i princip är det enda alternativet?

Fyra män åker till Cap D’Antibes (lyxigaste lyxen nära Cannes på franska rivieran) på en svensexa. När de besöker en bar i Juan Le Pins kommer tre beväpnade män in på barn, samtidigt som en av killarna i gänget, Amir Yasin, kommer fram till baren. De skjuter med automatvapen, Amir, faller omkull och blir helt nedblodad. Några minuter senare grips han för inblandning i ett terrordåd.

Hazel är 14 år och hennes lillasyster Flora fem år. Hazel har skapat en fantasivärld som enbart är systrarnas - den viskande skogen. För lilla Flora blir den nästan till en alternativ verklighet. En dag försvinner Flora.

Det är en sådan där bok som det inte går att släppa. Det är lätt att själv dras med i spekulationerna kring morden. Och jag måste säga att författaren, som själv använder tre olika författarnamn (!) skickligt lockar läsaren att vilja veta mer.

JAG BLIR NYFIKEN PÅ ROMANBYGGEN SOM SKER I FLERA TIDSPLAN, OCH ÄR GENUINT NYFIKEN PÅ HUR DE OLIKA TRÅDARNA OCH PERSPEKTIVEN SKA VÄVAS SAMMAN. När jag läser Pam Jenoffs roman ”Skymning över Paris”, imponeras jag av hennes förmåga att skapa en spännande, rörande och intressant vävnad.

Utan att röja för mycket, så kantas berättelsen av Jeanettes nära döden-upplevelser, svek och elände. Fler människor hinner gå åt och spåren pekar åt ett visst håll. Ganska snabbt ”vet” jag att mördaren kommer att vara någon till synes osannolik. 

Detta är en hisnande terrorhistoria, som väver in terrorism i Europa, Mellanöstern och Afrika (hittills). Ju längre jag lyssnar, desto mer medveten blir jag om den övergripande titeln - operatör okänd. Boken är som en katt och råttalek, där läsaren hålls på halster. Vem är det egentligen som jagar vem och varför? Vad driver människor till terrordåd? Och när jag läst första delen, längtar jag till nästa del, som kommer först till årsskiftet.

Tänk dig att du är tonåring under andra världskriget och bor i ett land som är ockuperat av tyska nazister, du vet att kriget pågår, du ser vad som händer runt omkring dig och så inser du att du vill göra en insats.
När du börjar arbeta för att rädda människor, eller till och med ditt land, vet du att du hela tiden riskerar ditt liv - ändå fortsätter du.
En sådan hjältemodig människa var italienaren Pino Lella - på riktigt.