Cilla och Rolf Börjlind: Skugga över Slagtjärn
VISSA BOKSERIER BITER SIG FAST, ELLER ÄR DET PERSONERNA SOM SKAPAR KÄNSLAN: JAG VILL LÄSA MER?
Jag tror att mitt första möte med Cilla och Rolf Börjlinds figurer Tom Stilton, Mette Olsäter, Olivia Rönning, skedde i teveserien som byggde på boken ”Springfloden”.
Då i början av bokserien (nu nionde boken), tror jag Olivia Rönning pluggade på polishögskolan, och mötte sin döde fars gamle poliskamrat Tom Stilton, som då var ett vrak - en sjuklig uteliggare.
Kjell Bergqvist var den perfekte Stilton och jag älskade att se hur han, lite i taget, hävde sig ur sitt utanförskap och sin misär för att, lite i taget, börja leva på riktigt igen. Ja och så fanns där så klart Vesslan, i Johan Widerbergs gestalt, en typ hälare och smågangster som det faktiskt var lätt att älska.
Ja, detta med trasigheten - och samtidigt möjligheten att göra nya val i livet - skapar för mig en bra grund för engagemang.
Jag har nog sett de teveserier som producerats om Stilton/Rönning och så har jag fortsatt med att läsa böckerna. Paret Börjlind är superkompetenta och skapar så bra stories. Hjärtat finns alltid med på något sätt. Men jag ska inte titta bakåt i serien… Nu har jag precis läst ”Skugga över slagtjärn”, där ett märkligt mord har skett. Någon hittar en död kropp i en myrstack, men huvudet saknas. Vem är den döde? Varför har han mördats? Fallet är så knöligt och komplicerat att Olivia Rönning, till vardags på NOA i Stockholm, får i uppdrag att hjälpa polisen i Strömsund.
Ja historien är komplicerad och i flera lager. Landskapet - den djupa skogen - är en viktig del av berättelsen. Mörket, tystnaden, djurens rop, ensligheten, hemligheterna som kan döljas i vildmarken.
När jag lyssnar på boken tänker jag: Har vi någonsin mött Stilton eller Rönning i Jämtland? Tror inte det. När tankarna vandrar i väg lite så går de lite så här: ”Är denna bok liksom ett svar på Grimwalkarnas Döden i December?” Att det liksom är lite hippt att placera stories så långt från Riksdagshuset som möjligt? För vad väcker vildmarken i läsaren? Det känns som att norrlandsskogarna dyker upp i allt fler böcker detta decennium.
Även om det är en ny story, så känns det ändå båda skönt och bekant att möta mina gamla vänner Olivia, Tom och Mette - även om förskjutningen går mer och mer åt Olivias håll - både Tom och Mette är numera panschisar, som fortfarande är intresserad av att lösa ett kallt fall.
Det finns både brutalitet och småmysighet i berättelserna. Och för varje bok får vi ytterligare en liten pusselbit om huvudpersonernas liv. Vem ligger med vem, egentligen?
