JAG LÄSER OM BLIMA SOM ÖVERLEVDE FÖRINTELSEN, MEN SOM INTE TALADE OM DET EFTERÅT. NU HAR SONEN HERMAN MELZER SAMMANFOGAT SKÄRVOR AV HENNES LIV, I DEN NÄTTA VOLYMEN ”SKÄRVOR AV EN FÖRINTELSE”.
Jag mötte Herman Melzer för första gången i augusti 1980. Jag gick Journalisthögskolan och skulle göra min praktik på A-pressens Stockholmsredaktion. Herman blev min handledare - och han lotsade mig varsamt fram som ung journalist.
Där på redaktionen träffade jag även hans fru och så småningom hans små barn (som föddes efter min praktiktermin). Ibland gled samtalen över på det judiska, och min känsla var att Herman accepterade att följa judiska traditioner, kanske delvis för familjens skull. Så jag kände till Hermans judiskhet. Dock minns jag inte att han nämnde sina föräldrar eller på vilket sätt de hade påverkats av Nazitysklands strävan att utrota alla judar. Förintelsen.
Ett av skälen till det var helt enkelt att både Blima och Hermans far undvek att tala om tider med tvångsarbete och förintelseläger. De hade både kommit överlevande ur kriget, medan mängder av släktingar och vänner blev mördade.
Blima kom från Polen och bodde i en liten mer eller mindre judisk stad, som var ganska fattig och där livet gick sin gilla gång, fram till krigsutbrottet 1939. Polen var ju det första land som togs av tyskar (och ryssar) vid krigets inledning.
Herman hade inte tänkt skriva detta dokument, ändå sitter jag här med boken i min hand. Men omständigheterna, som det faktum att Herman hittade 100 brev till Blima efter hennes död, gjorde att något ville bli skrivet. Hermans äldsta dotter lyckades också få göra några korta intervjuer med sin farmor om livet under andra världskriget, men som jag förstår det, gav hon knapphändiga uppgifter. För vem vill minnas ett helvete? Vem vill minnas en tid av förföljelse, mördande och förintande? Kanske är det inte så konstigt att så många överlevare valt att vara slutna som musslor.
Jag är tacksam över att Herman skildrar sina föräldrars liv. Hur var det att leva i en liten polsk judisk stad? Hur var det att vara utsatt för tvångsarbete? Hur var det att efter kriget bli förälskad och starta ett nytt liv i Sverige?
Den här boken ger verkligen inte alla svaren, för många av dem tog Blima med sig i graven. Men jag får ändå en känsla, en slags upplevelse av liv, under fruktansvärda villkor.
Hermans dokument slutar inte vid krigsslutet. Här finns också med avsnitt som handlar om Palestina som blir Israel, som för många blev det förlovade landet. Deras land. Blima hade bestämt sig för att bosätta sig där, som andra släktingar, men kärleken kom emellan. Och de blev en Växjöfamilj Kanske fanns det fler skäl? Hur som helst blev konsekvensen att Blima, från sin himmel, kan se frukterna av sitt liv, i form av söner, barnbarn och barnbarnsbarn.
