Caro Claire Burke : Yesteryear

DET MÅSTE VARA FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT!!! Jag undrar om Caro Claire Burke tänkte så när hon läste instainläggen från Ballerina Farm. En tradwife med nio barn, som verkar ha det underbart på en bondgård i mormonernas hemstat Utah. Det bara måste finnas något under ytan, något som döljs för oss som följer Hannah Neeleman och Ballerina farm…

Nu vet jag inte om det är så Burke tänkte, det är en spekulation från min sida. Men det är ändå känslan som uppstår när jag lyssnar på hennes debutroman ”Yesteryear”, som skildrar en kvinna, som till en början ser ut som något slags spegelbild av verklighetens Neeleman.

Det var väl inte så sannolikt att jag skulle vilja läsa en bok som Yesteryear, den kom liksom smygande in i mitt liv. En dotter frågade om jag läst den, jag såg många artiklar om den och så … ja det kan ju vara kul att läsa en bok som alla, åtminstone i en viss generation, lyssnar på.

Huvudpersonen i boken är djupt kristna Natalie, som så småningom transformeras till en ”trad wife” - en kvinna där barnen och hemmet är det viktigaste och helst ska de bo på en bondgård och leva som förr i tiden. 

Burkes har berättat att hon inspirerats av Ballerina farm, ett konto med 10 miljoner följare på Instagram. I instaflödet syns filmer om det idylliska livet på landet, hur man bakar med surdeg, skördar blommor, barnen leker på studsmattan, vardagslivet på gården.

Jag vet egentligen inget mer om Ballerina farm, än de bilder jag skrollat igenom, men uppenbart provocerar ”trad wife”-livsstilen många, och bland dem författaren till Yesteryear.

För mig blir Natalie som en karikatyr på Needleman och jag föreställer mig hur Burke och hennes storstadsvänner suttit tillsammans, fnissat och gissat: ”Men så idylliskt kan det väl inte vara? Det måste finnas en hund begraven”. Och alltså skriver hon en bok som är lite av en hundkyrkogård. Det vill säga. Det är som att boken startar i något som kan likna verkligheten, en kvinna, en man, barn och bondgård, och så lite i taget blir spårar berättelsen ut allt mer, tills det känns som att Burkes fantasier om hur trad wifes lever sina liv blir groteska. Och jag undrar vad Burke egentligen vill säga med boken. 

Jag kan förstå att det i ett land där det är mycket dyrt att föda barn, där det egentligen inte finns föräldraledighet och där daghem/dagmammor kostar fantasisummor, kan finnas en längtan efter något annat, alltså att få tid för och med sina barn. USA, alltså. Men i Sverige, med det fantastiska välfärdssystem som vi har, ser jag ingen egentlig grogrund för idén att kvinnor ska föda lika många barn som på 1800-talet, odla säd och baka surdegsbröd.

Samtidigt är det intressant att Burke så tydligt, tycker jag, tar ställning emot den person hon själv skapat: Natalie.

Det finns så klart många intressanta skildringar och vändningar i boken. 

Jag lever själv långt från trad wife idealet och har inte varit troende och trodde att jag skulle läsa en bok där jag skulle få le lite överseende åt huvudpersonen, men min arroganta grundinställning fick sig en törn, när berättelsen skruvades så att skrattet försvann och jag verkligen undrar över vad författaren vill säga.

Har du läst Yesteryear? Vad tycker du? Vilka budskap uppfattar du?