Karin Janson: Fel sida älven
DIALEKTEN ÄR KLOCKREN OCH JAG FÖRS SEKUNDSNABBT TILLBAKA TILL MIN BARNDOMS BRUKSORT I SÖDRA DALARNA. Till och med attityderna är desamma. Själva miljön blir så fylld av egna minnen att jag då och då tänker: ”Men det där är ju precis som jag.” Ändå utspelar sig Karin Jansons ”Fel sida älven” decennier efter min egen tid i Dalarna.
Jag njuter av att lyssna till Isabelle Kyeds Borlängemål. Jag förs hem och tillbaka till skoltiden, där de som var snabba i huvudet blev kallade plugghästar och mobbades. Så sker i bokens 1997, och så skedde i min 70-tals ungdom. Skildringen av ensamheten en tonåring kan känna, får mig att vilja krama om huvudpersonerna riktigt hårt. Går det att ta sig ur känslan av att vara misslyckad och välja något nytt eller annat?
Det var 50 år sedan jag gick ut nian. Många av tjejerna lämnade orten så fort som möjligt, för att söka ett annat liv någon annanstans. Jag var en av dem. Men hur är det att komma tillbaka? Går det att återvända och välja att bryta gamla mönster?
Caroline är tjejen som drog till London så snart det gick och som nu, mer än 20 år senare, får ett panikartat meddelande från sin mamma om att det är fara på färde hemma på gården. Snälla Caroline kom hem och hjälp mig!
Så Caroline, med engelsk sambo och ett hyfsat välfungerande liv i London och åker hem till gården, med alla bekymmer som väntar där.
Parallellt med nutidsberättelsen följer vi Caroline och hennes klasskamrater 1997, när de går i nian.
För där är inte bara Caroline som är en outsider, där finns också Mathias som ”tvingades” in i brottslighet, för att åtminstone ha några kompisar.
Här finns också starka minnen av traumatiska händelser och huvudpersoner som påverkats av dem och saker som kommer i dagen när snön så att säga smälter. Går det att leva med de sanningar som kommer fram?
Jag läser inte så ofta böcker som kallas feelgood. Ibland när jag läser dem tänker jag att de har likheter med Starlet, tjejtidningen som jag och mina generationskompisar läste i tolvårsåldern. Ofta slutade berättelserna med att de två älskande förenas i en kyss i solnedgången. Det är som att vi läsare ska känna hopp om framtiden, att vi ska må bra helt enkelt.
Så jag undrar, med värme, vad som ska hända med Caroline i nästa bok, som jag ska lyssna på och njuta av att lyssna till en person som pratar det dalmål jag växte upp med.
PS: Jag kan verkligen relatera till begreppet ”fel sida älven” - som sa något om attityden till oss som bodde i små samhällen och byar.
Bild: Omslaget till Karin Jansons bok ”Fel sida älven” - en väska och en ko som står på en åker.
