Anders Nilsson: De förbjudna kapitlen

IBLAND klibbar en berättelse fast sig i mig. Bokens innehåll stannar kvar långt efter det att jag läst ut den eller lyssnat klart den.
En sådan är ”De förbjudna kapitlen” av eminente Anders Nilsson. Vad var det som egentligen hände mellan spioner under andra världskriget? Hur nära var Sverige att bli en aktiv del av kriget? Skedde det strider på svensk mark? Vilken roll spelade egentligen Churchill? Och varför vill säkerhetspolisen, decennier senare, förstöra material som bevisar vad som egentligen hände?

Det är frågor jag ställer mig efteråt - och får lust att googla vidare, veta mer. Vad vet jag EGENTLIGEN om andra världskriget? (Frågan dykter upp trots stor kunskap om kriget).

Jag funderar på varför denna bok - av alla böcker jag läser, och det är många - drabbar mig så? Jag tror att det handlar om att vi behöver lära av historien, att jag ser paralleller mellan vår tid och 1940-talets Europa. Det får mig att tänka på begreppet ”mannaminne”. Har vi redan glömt de krig som sargade Europa under 1900-talets första hälft? Vill vi leva utan frihet? Vill vi ledas av en ”fader” som Hitler eller Stalin? 

Det var mest en slump att jag hittade första delen i Spionernas krig. Det märks verkligen att Anders Nilsson är en driven författare (Johan Falk etc). Men detta är mer än en spännande bok - det är en delvis ny verklighet för mig. Jag börjar läsa och tänka … verkligen (?), är detta hans smarta mind som skapat den här historien? Jag slögooglar lite för att hitta strider mellan sovjetmedborgare och svenskar på Nordkalotten, men hittar inget. Ändå känns texten in i märgen på mig. (Senare ger Anders Nilsson mig länkar till vissa av händelserna beskrivs - så saker jag inte kände till, skedde faktiskt.

Jag är ju själv journalist och har fått till en rad fackböcker inom helt andra genrer. Och jag blir dels imponerad av romanbygget, hur författaren närmat sig personerna från den tiden, hur noga han varit med detaljer, utan att tråka ut läsaren, och hur relevant och livsfarligt det känns. Utan att vara konspirationsteoretiker, undrar jag då och då vad som händer bakom lyckta dörrar i verkligheten. Hur gick det till egentligen? När jag tar del av sista kapitlet, efterordet i första boken, så svarar författaren på en del av mina frågor - och listan över dem författaren tackar ökar också trovärdigheten för mig, som tycker det är viktigt med källor och källkritik. 

Jag stötte på min exman på stan igår och sa: ”Du måste läsa den” - och så sa jag något om Churchills och Stalins hemliga planer eller pakt kanske. Han - en gammal teveman med historieintresse sa: ”Jag kände till att Churchill till och med hade planer på att invadera Sverige.”

Så jag vill läsa mer. Och jag har lust att säga till de flesta som har en gnutta samtidsintresse (min man följer Ukraina-kriget, Putins et consortes förehavande på en daglig basis) bör läsa den. Bättre recension har jag förmodligen aldrig gett. Så varmt tack för författarens mod och sätt att komma runt hemligstämplar och sekretess. Vill helst hålla nästa bok i handen nu.

I jämförelse med den återuppståndne Johan Falk (som också är briljant spännande) är detta i en helt annan division. Ska jag kanske säga världsklass. Jag tänker på ordspråket ”Verkligheten överträffar ofta dikten.” Jag tackar och niger.