Sara Alkner: Mirakelbringerskan
VILKEN INTRESSANT IDÉ - HUR SKA FÖRFATTAREN FÅ IHOP DET HÄR? Ibland känns det så när jag läser en bok. Det är inte alla gånger författaren lyckas. Hen skrapar på ytan kring något och efteråt sitter jag där och tänker: ”Varför väljer författaren inte att fullfölja?” Vad är det som gör att berättelsen inte fördjupas? Beror det på att författaren själv saknar svar?
Ja, du hör, besvikelse händer. Jag har precis läst Sara Alkners ”spänningsroman” Mirakelbringerskan och är just besviken. Det är lite som när jag läser en rubrik i tidningen, blir intresserad, fortsätter läsa ingressen, är fortfarande intresserad och så läser jag hela artikeln, och så inser jag att rubriken i princip saknade täckning i texten. Lite så känns det.
(Jag läser boktiteln, jag läser ”baksidestexten” och det väcker min nyfikenhet och sedan läser jag boken. )
Vi har en man med ett trauma som gör honom psykotisk. Eller? Vi har en kvinna som vill bli mamma. De möts. Mannen lägger hela tiden dimridåer runt sitt mående. Så småningom får vi en viss inblick i hans trauma. Men vem eller vad är mirakelbringerskan? Det är flyhänt skrivet, jag läser vidare, för jag vill ha svar. Det drivs upp till ett crescendo, innan läsaren efter sista sidan står kvar med frågetecknen. Kanske förklaringarna kommer i en uppföljare? Troligen inte. Det kanske helt enkelt är så att Alkner vill få oss att leka med skuggor, fantasier, en magisk verklighet, eller öka insikter om psykoser och möjligen schizofreni? Eller som gillar lösa trådar? Vem är det som ringer den kvinnliga huvudpersonen utan att ange sitt nummer? Vem sjunger vaggsånger? Vem skapar en värld som inte alla kan se?
