Kristina Ohlsson: Skuggläge

ENDEL DECKARE ÄR SÅ MYSIGA, ATT JAG LIKSOM KAN ÖVERSE MED ATT MÄNNISKOR DÖR. RÄTT SKÖNT OCKSÅ ATT IBLAND SLIPPA DETALJERADE BESKRIVNINGAR AV OND BRÅD DÖD.  Så när jag, ibland, inte orkar med att läsa de grymheter som vissa är mästare på att bildligt berätta om, är det skönt att återvända till August Strindberg.

Bara det tycker jag är lite kul, att ge huvudpersonen det namnet, ett namn som alla känner igen och som personen i boken ständigt får stångas mot. Det tyder på att författaren, Kristina Ohlsson, har humor.

Den här gången läser jag den tredje boken i Strindbergsserien, ”Skuggläge”. Denna gång är ett ouppklarat brott i centrum. Var det verkligen rätt person som dömdes för styckmordet 1989? Detta styckmord är ett trauma i hela bygden… somliga vill att det ska ”grävas upp igen” och andra att man ska låta bli.

En av de saker som jag gillar med den här serien är att den också närmar sig relationella problem och utmaningar. I centrum för berättelserna står alltså August Strindberg, som lämnat finansmarknaden i Stockholm, för att starta en loppisbutik på en skärgårdsö. Där möter han kriminalinspektören Maria Martinsson, som i första boken, lever i en toxisk relation. 

Vi får möta skärgårdsfolket, båthusen, havet, men också dödliga hemligheter. 

En av de stora frågorna i denna bok är, tycker jag: Hur kan någon vara kapabel att dölja ett brott på någon annans bekostnad? Vad är det som gör att någon är beredd att till varje pris hindra att sanningen kommer fram? Svaret har många bottnar.

Nu ska jag vila lite från Strindberg och Martinsson en stund, och återvända när jag behöver en härlig mysdeckare.

Bild: Omslaget till ”Skuggläge” av Kristina Ohlsson. Man ser skuggbilden av en man på en skärgårdsö i skymningen med ett hopptorn i bakgrunden.