Jeanette Bergenstav: Syndoffer
En av ”fördelarna” med att läsa en spänningsserie som namnges efter huvudpersonen är att hen sannolikt kommer att leva, åtminstone fram till den sista delen i serien. Därför kan ju hen utsättas för alla möjliga sannolika och osannolika plågor längs vägen.
Därför vet jag att frilansjournalisten Jennifer Sundin kommer att vara lite som katten (som ju, som bekant, har nio liv). Nåväl.
Jennifer Sundin är på botten när serien börjar. Hon har stelopererats, hankar sig fram på kryckor och äter alldeles för många smärtstillande och sömntabletter. Hennes man har övergivit henne och nu bor hon med äldsta barnet, med en ADD-diagnos tillsammans med sin periodsupande pappa på en båt och har ingen kontakt med sin älskade dotter. Frilansknäcken hon får är minst sagt triviala, trots att hon, före kroppens sammanbrott, var reporter på stora tidningen.
Det är inte mycket som är bra i hennes liv.
Hon har fått i uppdrag att besöka en nyrenoverad lokal i en skola och när hon kommer fram finner hon rektor och en lärare mördade och ytterligare en person vars liv hänger på en tråd. Dessutom ligger det en väska med 400 000 kr där och skräpar, den tar hon med sig.
(Detta spoilar inte, det är liksom förutsättningen för resten av boken.)
Vem kan ligga bakom morden? Jeanette ser sin chans att göra comeback inom den ”riktiga” journalistiken och återknyter bekantskapen med tidigare poliskällor.
Utan att röja för mycket, så kantas berättelsen av Jeanettes nära döden-upplevelser, svek och elände. Fler människor hinner gå åt och spåren pekar åt ett visst håll. Ganska snabbt ”vet” jag att mördaren kommer att vara någon till synes osannolik.
Tråd efter tråd vävs för att läsaren ska titta åt ett visst håll och efter ungefär halva boken är jag säker på vem som står bakom gärningarna. Det är lite tröttsamt. Så börjar jag se handlingen som en snitslad bana, där det läggs ut små små trådar som antyder att det som presenteras som sanningen är något helt annat. Det blir lite som att titta på Morden i Midsummer (som jag tröttnat på för länge sedan): ”Vem är den mest osannolike mördaren? Leta där.”
Boken är habilt skriven och jag drivs ändå att fortsätta läsa. Hur ska författaren få ihop det? Men jag undrar varför jag ska känna så mycket för en person som råkar ut för så mycket elände och så många dödsfaror? Varför är det så poppis att skriva om personer med olika diagnoser? (Hade tv-serien ”Homeland” med bipolära agenten Carrie Mathison blivit bättre om man helt enkelt låtit bli att ge henne en diagnos.)
Jag är inte särskilt nyfiken på Jennifers Sundins fortsatta öde.