Alex Schulman: 17 juni

VAD ÄR DET SOM FORMAR EN MÄNNISKA? VAD KAN SÅRA NÅGON PÅ DJUPET? Och hur kommer det sig att detta - det som sårade så djupt - försvinner ur det aktiva minnet? Vad är det som kan trigga igång såret? Alltså, vad är det som gör att traumat liksom väcks till liv igen.

När jag lyssnar på Alex Schulmans senaste bok ”17 juni” känns det lite som att besöka en björn som ligger i ide. Den sovande björnen är barndomen. Om man väcker den mitt under djupsömnen - vad kan hända då? Kan den få ett raseriutbrott? Blir den glad? Vill den skaka bort dig och säga: ”Påminn mig inte om barndomen igen, den ska sova för alltid”?

I boken möter vi 45-årige Vidar, som är avstängd från sin lärartjänst. Han har ingripit i ett bråk mellan två elever och blivit för hårdhänt. Men varför blev den till synes snälle Ivar förvandlad till en person som kanske har gett sig på ett barn? Finns det någon koppling till barndomen.

Parallellt med Vidare nutid hittar han telefonnumret till familjens sommarstuga. Han testar att ringa numret - som varje gång han ringer tar honom tillbaka till 17 juni 1986. Finns det något som vuxne Vidar veta? Och hur är det att möta en yngre version av sig själv i telefonen?

Det här är ingen bok som handlar om att ändra det förflutna. Trots att Vidar ringer hundratals gånger till den 17 juni så förändras ingenting. Han kan ringa gång på gång - men bara en gång per dygn - och den som svarar känner inte igen hans röst. Inget har förändrats. Det är mer som att han, nästan fyrtio år i framtiden, dissekerar en dag i det förflutna. Och det är lätt att hypnotiskt dras in i Vidars värld, som emellanåt ter sig psykotisk. Vad är det Schulman vill berättar tänker jag ibland, och blir lite otålig, men kan ändå inte sluta läsa. Vad var det som hände där på kvällen den 17 juni 1986? Och vad är det som gör att Vidar i nutid inte kan släppa den händelse som ledde till att han stängdes av som lärare? Det är faktiskt spännande, ända in i kaklet.