Christina Courtenay: Runorna viskar ditt namn
JAG FÖRSTÅR, REDAN NÄR JAG LÄST DE FÖRSTA KAPITLEN, UNGEFÄR HUR DET KOMMER ATT GÅ. Men trots att just den spänningen är borta, fortsätter jag ändå fascinerad att läsa. ”Så kommer det att gå”, tänker jag - men hur beskriver författaren vägen dit? Det intresserar mig.
”Runorna viskar ditt namn” av svensk-engelska Christina Courtenay beskriver parallella relationer med ett tusenårsspann emellan. I nutid möter vi arkeologerna Mia och Haakon. På 800-talet möter vi vikingahövdingen Haukr och Ceri, kvinnan som han rövat bort i en vikingaräd, men som han känner sig märkligt dragen till.
I nutid har Mia ärvt sin mormors stuga vid Mälaren. Hennes engelske odräglige pojkvän vill att hon ska sälja så det kan bo bättre i London. Men Mia har alltid känt en dragning till Sverige, stugan och det förflutna och vill behålla den. När det visar sig att det finns en vikingabosättning på ägorna är saken klar. Mia ska tillbringa sommaren på utgrävningen.
Det finns fina korsreferenser mellan nutid och dåtid. Mias ring … vem hade den tidigare? Och vem reste runstenen de finner i utgrävningen? Ju längre in i boken vi kommer desto närmare kommer vi människorna på båda sidor tusenårsavgrunden. Finns det en djupare koppling mellan de vikingatida människorna och nutidens?
Det är alldeles uppenbart att författaren är intresserad både av historia och magiska dimensioner av tillvaron. Och kanske är det därför jag till och med skulle kunna överväga att lyssna på den fortsättning på boken som är annonserad. Boken är skriven med en slags värme och fantastiskt läst av Julia Dufvenius. Så även om det finns en hel del som är förutsägbart, gav det mig ändå härlig lyssning.
