Daniel Alfredson: Det andra livet
TÄNK DIG DET DÄR ÖGONBLICKET NÄR DU INSER ATT DU HAR FATTAT FEL BESLUT OCH ATT DET BARA SKULLE BLI VÄRRE OM NÅGON FÅR REDA PÅ VAD DU GJORT. Det är något som händer Helena, eller ska vi säga Vanja, i Daniel Alfredsons debutroman ”Det andra livet” om spioneri, kommunistvurm och ubåtsjakten i Hårsfjärden några oktoberveckor 1982.
Jag var ung journalist 1982. Jag minns hur mina manliga kolleger flockades runt Hårsfjärden. Skulle de få se en sovjetisk ubåt? Det var som att hela Sverige darrade under de där höstveckorna. Det spreds så många rykten om vad som pågick. Ett av de begrepp jag minns var: ”Det var nog budget-ubåtar” - alltså något den svenska militären hittat på för att få mer pengar. Men tänk om de fanns där på riktigt? Och kunde det också finnas ubåtar av andra ursprung i den svenska skärgården?
Daniel Alfredson tar oss med tillbaka till Hårsfjärden, ur en intressant infallsvinkel.
I början av 1970-talet gör Helena en studieresa till Berlin och får bland annat besöka Öst-Berlin. Då finns det fortfarande, bland vissa, en slags idé om att DDR (Östtyskland) skulle vara ett bra kommunistiskt land att leva i. Helena lockas in i spioneri på sin arbetsplats på Televerket. Hon får en liten kamera och fotograferar dokument som hon sedan levererar till sin kontaktperson Ruben. Själv får hon gå under namnet Vanja.
Ganska snart inser Helena att hon inte vill göra detta, att hon ser att DDR i själva verket är en diktatur, och försöker dra sig ur. Men hur drar man sig ur ett spioneriuppdrag.
Hon får i uppdrag att närma sig en amerikan, kanske kan han förse henne med hemliga uppgifter? Men när hon och amerikanen blir djupt förälskade i varandra, så tappar hon hela intresset för att spionera. Hon vill satsa på kärleken.
När vi möter henne igen 1982 har hon man och barn. Vi förstår att hon är måttligt förälskad i honom, men att hon ändå valt ett stilla förortsliv. Plötsligt ringer hennes telefon igen, med den slags kod som hon känner igen från 1971 och något får henne att möta Ruben igen. I Hårsfjärden finns verkligen en sovjetisk ubåt, men fyra dykare, varav en är skadad, behöver hjälp. Och det är Vanja som får i uppdrag att hjälpa dem. Mer om storyn vill jag inte avslöja.
Det är en spännande och intressant berättelse, inte bara beroende på de kända världshändelser den skildrar, utan också för att vi får möta moraliska dilemman. Men också hur ungdomliga beslut kan påverka resten av livet. Och vem skulle kunna tänka sig att en helt vanlig bibliotekarie (som Helena till slut blev) och tvåbarnsmamma skulle kunna vara en spion? Hur ska man navigera i ett landskap där lögnen i princip är det enda alternativet?
Boken är inläst av Annika Hallin, som har en lässtil, som är lite ”distanserad”, skulle jag kalla det. Och på något sätt förstärker det bokens budskap. För det känns som att huvudpersonen, Helena/Vanja också är lite distanserad på något sätt. Hur som helst blir det i detta sammanhang riktigt bra.
Medan jag läser börjar jag googla om Hårsfjärden och alla teorier om vad som hände då. Mina minnen blandas med googlingsresultaten och handlingen i boken. Och jag tänker: Detta skulle faktiskt ha kunnat ske.
Jag tänker att det kan vara extra svårt att skriva om något som många minns och ändå skapa en egen, självständig historia. Det lyckas Daniel Alfredson med.
