Francesca Gianonne: brevbäraren i Lizzanello

HUR MÅNGA FAMILJEHEMLIGHETER TÅL JAG SOM LÄSARE? I makens familj hände det sig att en kusin plötsligt inte var en kusin. En familjehemlighet var röjd. När jag läser den faktiskt underbara debutboken ”Brevbäraren i Lizzanello” av Francesca Giannone, kommer jag att tänka på det flera gånger: Detta att det skamliga döljs, ibland till varje pris.
Södra Italien, nere vid klacken ligger byn Lizzanello. Dit kommer Anna, Carlo och deras son Roberto sommaren 1934. För Carlo innebär det att komma hem till byn igen. För Anna, som kommer från fransk-italienska gränsen i norr, är det som att möta en ny värld. Och hon kommer för alltid att kallas ”Främlingen” av många, trots att åren och decennierna går. 

Södra Italien på 1930-talet. Stekheta somrar. Ytterst traditionella könsroller. Personer som hälsar med Mussolinis fascisthälsningar. Släktingar. Skvaller. Traditioner. Sammanhållning. Men också det jag vill kalla lögnerna. Allt det som sopas under mattan, för att sanningen skulle kunna splittra eller slå sönder. Eller skapa ännu mer skam?
I centrum för berättelsen är familjen Greco: Bröderna Carlo och Antonio och deras familjer. Vad händer i en familj när ”Främlingen” kommer in? Vad händer när en kvinna (!) börjar dagen med kaffe och grappa på fiket? Och hur reagerar familjen när samma kvinna, Anna, bestämmer sig för att söka jobbet som brevbärare? Jo - och detta är ingen spoiler - folk börjar prata och maken känner sig obekväm. ”Vad ska folk tänka om mig, när jag har en fru som arbetar”. Typ.

Boken för mig till södra Italien. Jag känner värmen, vindoften, jag är med när Anna gör pesto. Jag börjar googla, var ligger byn, finns den (ja, det gör den och det sägs att boken är inspirerad av författarens gammelmormor). Jag känner av hur mycket svårare, för att inte säga omöjligt, det var att leva självständiga kvinnoliv.
Anna blir till en symbol för framtiden. Hon vill bidra till att flytta fram kvinnors positioner. Och trots att hon går med brev i trettio år och får nys om många hemligheter, så döljs en stor hemlighet för henne.
Det finns en väldig massa kärlek, många starka känslor i boken och det kändes lite ledsam att inse att jag lyssnat färdigt. 

Tre gånger bläddrar jag tillbaka till prologen. Första gången jag läser dessa meningar undrar jag vad som avses. Den tredje gången är jag helt säker:
”Som en primadonna svassade hon fram till kistan, stolt medveten om de nyfikna blickarna som drogs till henne som flugor. Kyssen på den avlidnas panna, handskakningen med Marie, kramen hon gav till Roberto: det var ett mästerligt skådespel.”