Daniel Fridell och Björn Olofsson: Häxan
SAMTIDIGT SOM JAG TITTAR IGENOM ALLA SÄSONGER AV ”STRANGER THINGS” LYSSNAR JAG PÅ ALLA ÅTTA DELARNA AV HÄXAN. OCH JAG FINNER MÄRKLIGA SAMBAND. Jag ser Eleven i Hawkins på 1980-talet blöda näsblod när hon går in i ”mellanrummet” och ungefär samma sak händer när Wilma i nutid söker kontakt med levande och döda i sitt ”mellanrum”. Och jag hinner tänka att författarna till Häxan knappast kan ha undgått att se kultserien? Detta - sambanden jag upptäcker - gör lyssningen ännu mer förtätad. För det Wilma sysslar med är, i de allra flestas ögon, något underligt. Häxlikt.
När jag började lyssna på Häxan var jag omedveten om att det var en bok, indelad i åtta delar. Varje del en munsbit på under tio timmar. Jag lyssnade snabbt igenom första delen och var fast. Jag försökte bryta av med andra böcker, men ville veta: Vad ska hända med Wilma?
När Lo Kauppi läser in böcker som utspelar sig i norra Sverige, brukar det vara klockrent. (Det var förresten hennes uppläsning av Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror” som gjorde att jag kom in i ljudboksvärlden för fem år sedan). Det är det här också. Los röst förstärker berättelsen på ett skönt sätt.
Daniel Fridell och Björn Olofsson har skapat en serie som inte vill släppa taget om mig. Och jag var både ledsen och glad när lyssningen var över.
Serien kretsar kring Wilma, som har samiskt blod, Kiruna-polisen med Björn i spetsen, samt staden Kiruna och gruvorna i Kiruna och Gällivare. Det är också en berättelse om konflikterna som uppstår mellan samer och majoritetsbefolkning, och om samiska traditioner som ses som flummiga och hokus-pokus-aktiga av många.
Det är en scen som återkommer i serien. 8-åriga Wilma är ute på en stor myr tillsammans med tvillingsystern Himla. De har på sig nya vita jeans och letar efter en älg som gått ner sig i myren. Wilma hittar älgen, men när hon vänder sig om är Hilma borta. Var är Himla och varför berättar ingen, blir därmed Wilmas livstrauma. Det är, i mina ögon, fokuspunkten i berättelsen, varifrån allt annat sker.
Wilma är dessutom före detta polis som blir inkallad av Björn för att lösa en serie mord med ockulta förtecken i Kiruna. Ju närmare hon kommer sanningen, desto mörkare blir det…
Utan att spoila, så är också gruvnäringen i centrum för berättelsen, gruvnäring, girighet och gamla samiska varningar: Gräv inte för djupt”.
Jag uppskattar också att staden och landskapet också blir en del av berättelsen - och jag förstår verkligen lockelsen att beskriva en stad som förflyttas undan för undan, för att gruvan ska kunna fortsätta sin verksamhet. Till och med kyrkflytten som skedde 2025 har författarna fått med.
För mig, som ofta känt mig utanför och udda, är det lätt att känna viss identifikation med Wilma, även om jag aldrig varit med om att möta samma starka misstroende som Wilma.
Storyn har magiska, mytiska, mystiska ingredienser, som bidrar till att jag bara måste fortsätta läsa. Det öppnar också för frågor om vad som är verkligt? I verkligheten finns också mediet Wilma, som, enligt författarna, bidragit till att bokserien blivit skriven….
Nu ska jag se klart hela Stranger Things för att se om jag hittar fler samband.
