Karin Alfredsson: Smörblommor och sot
VILKA LIVSVILLKOR HADE KVINNOR FRÅN STATARFAMILJER OCH ARBETARKLASSEN I BÖRJAN AV 1900-TALET? VARKEN ENKEL ELLER LÄTTSAM, ÄR ETT UNDERSTATEMENT.
Karin Alfredsson, författare och journalist som länge valt att skildra kvinnors villkor, beskriver just detta i senaste romanen ”Smörblommor och sot” som utspelar sig i Stockholm år 1910, ett år efter storstrejken och två år innan de olympiska spelen i Stockholm.
Romanen är den första i serien ”Familjen Stridh i stenstaden.”
Vi möter Ragnhild, änka efter den snälle suputen Olsson, Ragnhild som vid 36 års ålder ser sig som gammal. Ragnhild bor några trappor upp i ett gathus i Birkastan, och för att få hop till mat och hyra får hon ta in inneboende. Så kommer brev både från brodern Kolbjörn och föräldrarna som lever som statare på landsbygden. Breven har samma budskap: Ta hand om Kolbjörns barn Helga, Matilda och Knut, för Kolbjörn ska ta hustrun till Amerika och pröva lyckan där.
Just detta, orsaken till att Helga, Matilda och Knut får bo hos sin faster, är de länge omedvetna om.
Men hur ska Ragnhild kunna se till att alla tre barnen får tillräckligt med mat? Vilken slags tjänster kan de unga tonårstjejerna ta för att bidra till försörjningen?
Helga får tjänst i köket på fängelset på Långholmen, Mikaela vill arbeta som ”piga” hos en finare familj, och tioåringen Knuts viktigaste jobb är att klara skolan.
Vi befinner oss i en fattig del av Stockholm för 125 år sedan. En tid av lungsot och kräfta. En tid av stora klasskillnader. Här finns de ogifta kvinnorna som blir med barn, här finns de med tomma potatis- och vedlårar, här finns viljan att skapa meningsfullhet med de medel som finns. Här ryster det i arbetarleden.
När jag läser något av Karin Alfredson vet jag att det är välresearchat. Hon skapar en berättelse utifrån kunskaper om livet år 1910 - utan att överlasta med tidstypiska detaljer.
Romanen utspelar sig alltså i stenstaden, i den vid tiden fattiga Birkastan (som sedan länge är gentrifierad och där jag gissar att få ”arbetare” har råd att bo i dag). Familjen Stridh bor i ett gårdshus, utan elektricitet och med dass på gården. De små redan trånga lägenheterna hyste många personer. Lössen frodades.
1910-talet är en tid av stor förändring. På finare adresser kan det finnas såväl rinnande vatten, som elektricitet och kanske till och med en telefon. En helt annan värld än familjen Stridh, som får kliva i trapporna i gårdshusen.
I Smörblommor och sot får vi möta en tuff värld, med människor som trots små omständigheter är redo att hjälpa varandra. En värld där det sägs att kvinnor kanske ska få rösta i framtiden och där arbetare börjar samlas i fackföreningar, för att kämpa för bättre villkor. En tid då arbetaren tvingas bocka för överheten och där kyrkan spelar en stor roll, inte minst för att stävja det utbredda fylleriet.
Jag följer personerna under detta år, är med dem i ny och nedan, och blir riktigt nyfiken på vad som ska hända med familjen Stridh framöver.
Ganska nyligen satt jag och samtalade med Karin Alfredson, när vi båda var på Sara Bergqvist Månssons releasefest med boken ”Priset för drömmar”, vars handling delvis utspelar sig samtidigt som Karins bok.
Vi talade om detta med perspektiv och hur svårt det kan vara för den som kommer från högre samhällsklasser att förstå livsvillkoren i arbetarklassen. Nu känns det som att både Karin och Sara i romanform gör något åt det. Och det är både viktigt, intressant och spännande.
Bild: Omslaget till Karin Alfredssons roman ”Smörblommor och sot”. En kvinna i sotiga kläder med håret i knut står vänd åt sidan i en Stockholmsmiljö från 1910. I fonden några småblommor.
