Sara Rörbecker: Själasörjaren
PRÄSTER HAR ABSOUT TYSTNADSPLIKT. ”Detta innebär att det inte finn något undantag, det är alltså aldrig möjligt för en präst att föra information som denne fått under bikt eller enskild själavård (avskilt samtal). ”
På ett sätt är detta kärnan i Sara Rörbeckers debutroman ”Själasörjaren”. I berättelsens centrum finns prästen Anna. Till henne kommer någon i själslig nöd och prästen funderar på kopplingen mellan det hen berättar och hennes möjlighet att fortsätta som präst. För den präst som talar, trots den absoluta tystnadsplikten, blir med största sannolikhet avkragad, det vill säga får lämna sitt yrke. Ett starkt moraliskt dilemma för Anna, eftersom det kan finnas en koppling mellan försvunna barn och den som bett om själavård.
I boken flyttar prästen Anna tillbaka till Småland, efter ett kraschat förhållande. Den gamla hemorten skakas av en tragedi. En liten flicka har försvunnit i de mörka skogarna. När Anna kommer till byn har flickan varit borta länge, men i barnets mamma lever ändå hoppet. Hennes Emmy-Lo måste bara vara i livet. Måste. Vara. I. Livet. Sökande pågår. Tiden går. En liten gnutta hopp finn kvar. Då försvinner ännu en flicka och nu har det som händer krupit närmare Anna. Hon känner den försvunna flickan. Finns det någon koppling till personen som sökt sig till henne för själavård eller inte?
Jag tycker att ”Själasörjaren” är välskriven och den låter mig som lyssnare/läsare själv fundera över moraliska dilemman. Är det någonsin rätt att bryta den absoluta tystnadsplikten?
