Tony Fischier: Pauline Dunker och den sista sanningen
HUR KAN EN BERÄTTELSE VARA BÅDE SMÅPUTTRIG OCH SPÄNNANDE? Fråga författaren Tony Fischier. Jag har precis spenderat timmar med ”Pauline Dunker och den sista sanningen”, den sjunde boken som kretsar kring Niklas Ragnvik, hans närmaste familj och de andra poliserna i Göteborg. Och Kilroy, naturligtvis, seriemördaren som mer än spökar i Ragnviks liv.
Och så är det naturligtvis ljuvligt att Jonas Malmsjö fortsätter att läsa in serien. Det blir så hemtamt. Så igenkännligt. Det är som att komma hem till Göteborg, trots att det var decennier sedan jag promenerade på Avenyn.
Det är lite klurigt att skriva om en bok som är en del av en serie; jag vill ju inte spoila för dem som ännu inte klivit in i Fischiers rike. Ändå antar jag utmaningen (och om du ännu inte läst en Nklas Ragnvik-bok, rekommenderar jag dig att börja från början, även om jag tror det funkar att hoppa in mitt i serien).
Det är fyndigt och roligt att Fischier låter Ragnvik vara ihop med Maxinne, som är privatdetektiv, som inte drar sig för (nåja) att göra mer än lagen tillåter, för sina klienters skull. Något Ragnvik, som är en rättskaffens man som kan sin lagbok, inte uppskattar, men ändå liksom drar nytta av (alltså resultaten av Maxinnes arbete). Det finns en mer eller mindre konstant spänning mellan dem, som kärleken tycks klara.
Jag måste medge att det är lite tjatigt att Ragnviks exfru är likadan hela tiden. En sådan där person som kan få vem som helst att avsky en expartner och knyta handen i fickan. Skulle hon inte kunna utvecklas lite, lära sig något nytt, sluta att vara så konfliktsugen?
Jag älskar också författarens språkbehandling och hans sätt att leka med språket.
Jag fnissade åt detta:
”Han var i färd med att måla fasaden i en uringul färg. Ragnvik antog att det enda skälet till att alla husen på gatan var i samma färg var att någon ansvarig när husen planerades hatade sitt jobb.”
Och sedan är det ju flera författare som börjat med meta-grejer, som att hänvisa till ljudböcker eller till och med ljudboksgrupper på Facebook. Som här:
”En dryg timme senare, när Mikael Ressems hjälte Erik Sandström hade ställt till det rejält för sig, kom Alvsvärd ut på gatan och Maxine tog upp mobilen och stängde av ljudboken.”
(Känner ni varandra IRL Ressem och Fischier?)
Vid det här laget ”känner” jag flera av poliserna, här finns till exempel brudjägaren och polisen som vill bli förälder. Och kunskapen om Maxines och Niklas familjer fördjupas för varje bok.
Han ser till att hålla liv i seriens Nemesis, som här kallas Kilroy och är en man, till skillnad från den grekiska hämndgudinnan. Den här gången har Kilroys pappa dött och frågan är om den livstidsdömde livsfarlige Kilroy ska få närvara? Vad skulle i så fall kunna hända?
Alltså, detta med igenkänningen, att boken ibland är lite pratig, skapar den småputtriga känslan. Detta paras med våld och ond bråd död, där Fischier gärna tar ut svängarna. Det blir inte traditionella pusseldeckare, eftersom lösningen ofta ligger dold under lager efter lager av händelser och sammanträffanden. Det händer att jag blir överraskad när upplösningen av bokens speciella serie mord- eller våldsdåd kommer. Han är alltså en mästare i att hitta intriger som har med människors relationella sårbarhet att göra. En central fråga i boken blir denna: Är det okej att adoptera bort ett barn?
I just denna bok handlar det om kvinnor som dött eller försvunnit… men tänk om de mördats?Självklart väljer författaren att skriva ett så öppet slut, att bokserien kan fortsätta, även om jag som läsare kan vara nöjd över att få reda på Pauline Dunkers öde, hur skruvat det än är.
