Carina Burman: “Min salig bror Jean Hendrich” (1993)

Så är jag då äntligen gravid. Som jag har längtat efter att bli mamma en tredje gång. Jag njuter av de stora barnen, samtidigt som jag ser för mig hur jag ammar den nya bebisen. Gravid en sista gång.

Vi har flyttat in i ett hus med mögelskador, delar av huset har varit avspärrat av byggplats och nerifrån källaren hörs surret av avfuktaren. Maken har fått jobb sextio mil bort, där han vistas större delen av arbetsveckan. Här hemma går jag med min växande mage och tar de stora barnen till skola och daghem.

När barnen sover är kvällen min egen. Jag läser. Jag fortsätter läsa. Jag njuter av att bläddra framåt längs boksidorna. Jag grips av berättelser som får mig att tjuvkika in i andras världar.

En av böckerna är Peter Englunds ”Ofredsår”. Den är tegelstenstjock och fylld med precisa historiskt relevanta referenser till hur krig bedrevs på 1600-talet. I mitt magiska tänkande har jag fått idén om att barnet inte kommer förrän tegelstenen är utläst. Ibland fräser jag för mig själv när det kommer ännu en teknisk beskrivning, vad fan Englund, hade du inte kunnat göra ett ordentligt appendix. Nu är berättelsen så fyllt av det lärda att jag har svårt att hänga med i handlingen. För många ornament. Men jag fortsätter ändå, för att barnet ska komma ut.

Jag finner en annan bok, en bok som blir mitt hemliga lustfyllda projekt, en bok som välkomnar med redan med titeln. ”Men salig bror Jean Hendrich”. Det jag lystrar för är förfranskningen av Johan Henrik Kjellgrens namn och jag gissar att jag kommer att få kliva in i ett 1700-tal fylld av hov-franska.

Två år tidigare hade familjen bott i södra Frankrike i ett år. Barnen hade lärt sig flytande franska och min franska blev riktigt flytande. Något år innan avfärden hade jag satt målet att våga och kunna intervjua på franska. Dit nådde jag, med råge. Runt nyåret där borta var jag fullt upptagen av att läsa Greven av Monte Christo på originalspråk och var mycket nöjd över resultatet. Jag älskade att läsa den oavkortade versionen.

Så jag har något frankofilt i mig. Sedan 25-års ålder har jag gett mig den på att erövra språket. Jag minns sommaren 1989, tvåhundraårsjbileet av franska revolutionen, då maken och jag for till Paris den 15 juli, den stora bakfyllans och trötthetens dag. Jag sitter på min väska på RER-en mellan Charles de Gaulle och centrala stan. Plötsligt upptäcker jag att jag uppfattar vad människor säger. Det är som vore min franskförståelse som en gammaldags systemkamera, där en manuellt kan ställa in skärpan. Tidigare hade ljuden av fransktalande varit oskarp, nu var det glasklar. Förundrar sitter jag på resväskan, och känner en slags stilla lycka över att ha erövrat något väsentligt, och samtidigt ett litet stråk av skam… här sitter jag och tjuvlyssnar på människor konversationer.

När barnen somnat ligger jag där i sängen, jag tar fram Carina Burmans debutroman och låter mig transporteras till 1700-talets Stockholm, där snubbar som Carl Michael Bellman, Kjellgren och Sergel, var verksamma. Nu, trettiotre år senare minns jag mer av stämningar än handlingen. Burman tar mig till olika miljöer i Stockholmstrakten och ibland längre bort och när jag vill ta upp handlingen till mitt aktiva minne, så är det som att jag ser på solbelysta tavlor, eller som bleknande fotokopior, och trots det blekta lever känslan i mig kvar, att denna bok bidrog till att göra den sista graviditeten till en njutning.

När jag upptäckte att jag älskade språket, det franskinspirerade, samt miljöerna insåg jag att jag behövde sluta ett avtal med mig själv. Till skillnad från Engluns bok som jag vill kämpa mig igenom, handlade det nu om att dra ut på njutningen så länge som möjligt. Jag ville dväljas i det 1700-tal som dåtidens skalder levde i. Så för mig blev läsningen till en nästan erotisk upplevelse. Jag såg fram emot stunderna med boken. Läsningen kändes nästan syndig på ett härligt sätt. Med maken långt borta, barnen sovandes i rummet bredvid, och en bebi som sparkade i magen, var det så skönt att leva i Carina Burmans värld, så lik och olik vår tid. 

Vetgirig och nyfiken som jag är googlar jag boken. Wikipedia svarar: ”Romanen handlar om Johan Henrik Kellgrens liv på 1700-talet. Den har två berättare: hans bror, lantprästen Jonas, och hans älskarinna Hedda. Carina Burman skrev en doktorsavhandling om Kellgrens liv och hade så mycket material att hon beslöt att också skriva en roman om honom.”

Tack Carina Burman för det. 
“Min salig bror Jean Hendrich” utkom 1993 - och jag läsare den 1994 - barnet föddes i juni 1994.