Carina Burman: Döden tar semester

ELEGANS. DET ÄR DET FÖRSTA ORD SOM KOMMER TILL MIG NÄR JAG SKA SKRIVA OM CARINA BURMANS ROMAN ”DÖDEN TAR SEMESTER”. ELEGANT SKRIVET OCH SÅ TIDSTYPISKT ATT JAG FÅR GLÄDJEKNOTTROR. På ett sätt skulle jag rekommendera dig att läsa/lyssna på Carina Burman, som drucke jag ett fantastiskt årgångsvin. En liten njutningsfull sipp i taget, låta vinet rulla runt i munhålan en stund innan jag sväljer det. Men som den tidvis glupska person jag är, så bälgar jag i mig av vinet och ger mig inte riktigt tid att njuta av smaken. Jo, det gör jag ju, men jag förebrår mig själv lite för att inte dra ut på det.

Jag mötte Carina Burman första gången genom hennes debutroman ”Min salig bror Jean Hendrich” från 1993. Den gången, gravid med mitt sista barn, lyckades jag sippa romanen långsamt. Ett kapitel om dagen. Inte mer. Jag ville njuta av berättelsen om den svenska skalden Johan Henrik Kjellgren och det svenska 1700-tal där de burgna talade franska, även i Sverige.

Mer än trettio år senare vänder jag åter till Carina Burman. Denna gång utspelar sig handlingen 1956 och skildrar en bussfärd till den eviga staden Rom. Författaren är påläst, men inte på det där tråkiga sättet (När författaren tycks tänka att de ska ladda med referenser till tiden de skildrar så att det känns påklistrat, som för att bevisa sin pålästhet.)
Carina Burman, själv född 1960, är kunnig och insatt i hur en bussresa kunde se ut för 70 år sedan. Inte bara det, hon låter huvudpersonen Florrie recensera deckare och därmed visa att hon kan sin mitten-av-1990-talet-litteratur. Detaljerna känns naturliga, elegant formulerade, och med ordval som känns äkta för tiden de skildrar (i efterordet berättar också Burman om en del sina referenser).  

Något jag också gillar är att författaren låter bli att ljudboksanpassa berättelsen. Här finns personer med förvirrande lika namn (de hon ofta kallar ”flickorna från Småland”) och hon låter berättelsen långsamt liksom tuffa sig fram genom Europa, allt medan passagerarna ofta drar i snöret för att bussen ska stanna vid lämpliga ställen där kisseri är möjligt.

Florrie är en utmattad 40-årig frilansskribent, som åker till Rom för att vila upp sig. Färden tros bli både yster och informativ, men ganska snabbt visar det sig finnas en och annan orm i paradiset. En av de resande dör och Florrie anar att döden möjligen inte var naturlig. Så, likt hjältar och hjältinnor i de böcker hon recenserar, tar hon på sig rollen som detektiv. Varför dog personen? Om döden inte var naturlig, vem kan ta motiv.

Jag har tagit tre skärmdumpar ur boken, mest för att visa Burmans elegans och vad som hjälper mig att känna det som att boken skulle ha kunnat vara skriven när den utspelar sig. Jag skriver lite om ett exempel:

”Jag kände mig som en läroverkslärare som ändrar innebörd på censorns fråga för att få favoriteleven genom muntan”

Jag förstår vad det handlar om, kanske för att både mamma och pappa tog studenten ungefär vid den där tiden. Jag vet vad muntan är och censorernas roll. Burman låter bli att förklara - och det är såå skönt - och skapar en större känsla av tidsautenticitet för mig. Jag får själv lista ut vad hon refererar till, och förmodligen missar jag något, men det gör inget. Det är alldeles tillräckligt ljuvligt som det är.

När jag tog fram boken på Storytel såg jag att flera personer tycker boken är tråkig, att det händer för litet, att inläsaren är dålig. Jag kan förstå att de känslorna kan uppstå, när vi ofta läser sådant som är spännande varje sekund. Själv tycker jag att det är underbart att Carina Burman tar sig tid. Jag blir till och med lite sugen på att resa till Rom. 

Här refererar Burman till gamla tiders studentexamen.

Vilka härliga ord för kvinnor - donnor, brallisar och snärtor.

Får det lov att vara en italiensk ugnspannkaka?

Jag blir nästan lite starstruck när Carina Burman älskade mitt inlägg på Facebook. <3