David Lagercrantz: “Intränglingen”
FÖR EN TID SEDAN FICK JAG VETA ATT MIN MORFAR SUTTIT PÅ LÅNGHOLMEN FÖR ETT BEDRÄGERIBROTT FÖR 100 ÅR SEDAN. En väl dold familjehemlighet, som jag funderat på mycket sedan dess. Hur påverkas vi av dolda familjehemligheter? Ärver vi skamkänslor kring brottet? Påverkas stämningen i familjen av det som dolts?
När jag med intresse lyssnar på David Lagercrantz, när han läser sin egen bok/essä ”Intränglingen” väcks de här tankarna till liv. Vad kan vi som lever nu lära av tidigare generationers hemligheter? Är det okej att berätta om de dödas hemligheter?
För mig är svaret självklart. Hemligheter får komma i dagen. Avslöjade hemligheter kan förklara så mycket, kan öka förståelsen för hur livet gestaltar sig. Saker som hände då, kan ses i nytt ljus, och kan ibland vända upp och ner på något. Jaha, det var så, nu förstår jag bättre.
Det finns de som vill skydda de avlidnas minnen, ibland till varje pris. I det ser jag en slags medberoende: Nu levande personer skyddar något, egentligen i första hand för att skydda sig själva, eller värja sig mot egna skuld eller skamkänslor.
Därför är jag glad och tacksam över att David Lagercrantz ger sig på att skriva och ge ut ”Intränglingen” och jag har redan sett de som dömer honom för det, medan andra har viss förståelse för att han outar sin fars otroheter - för det är ”Intränglingens” essens.
Familjer som Schulman och Lagercrantz är kända i vida kretsar. Davids far var den legendariske chefredaktören för Dagens Nyheter på 1960-talet, tillika känd författare.
1939 träffade han Martina, som då var 18 år. I skuggan av andra världskrigets inledning inleddes deras kärlekshistoria - som av omvärlden sågs som i huvudsak lycklig och harmonisk.
Nu backar vi några år, för att sätta detta i perspektiv:
När Olof Lagercrantz själv var 18 år, runt 1930, hade han en genomskildrad kärlekshistoria med Karin Stolpe, författaren Sven Stolpes fru. Karin Stolpes barnbarn Alex Schulman skrev boken ”Bränn alla mina brev”, som även blivit film, skildrar den korta romansen som skedde nästan ett decennium före giftermålet med Martina.
Nåväl.
Häromåret fick David Lagercrantz ett stort kuvert av sin storebror. Det innehöll ett opublicerat manus, som Olof kallade ”Boken om smärtan”. Där berättar Olof om sina otaliga sexuella möten med andra kvinnor, något som chockar. Vad ska David göra med materialet han fått i sin hand? Sätta eld på det? Ge ut det? Hantera det på något sätt?
David Lagercrantz väljer att gå tillbaka till 1987, då ”Boken om smärtan” skrevs. Vem var han själv 1987, som 25-åring som försöker slå sig fram som krimreporter? Vad hände i hans liv och hur kände han av den turbulens som kom i dagen, när en ung man säger att han är Olofs oäkte son?
”Intränglingen” är alltså benämningen på den unge man som tror att han är son till den store Lagercrantz. Hans krav innebär att Olofs sexuella bravader avslöjas och frågan är vad som händer med familjens egendomar om det visar sig att det finns en extra son? Känslan är att en inträngling skulle kunna förstöra ”allt”. Och varför valde Martina att stanna vid Olofs sida? David beskriver det som att Olof var hennes liv.
Jag har lyssnat på boken en gång - det är lätt gjort, den är under två timmar - och får lust att lyssna igen, kanske läsa så småningom (finns ännu inte som läsbok på Storytel). Jag skulle vilja se närmare på de paralleller David drar till sitt liv då, och sina eventuella likheter med sin pappa.
Och jag tror verkligen att avslöjade familjehemligheter kan slå sönder mycket, men här, nästan 40 år efter att händelserna utspelade sig, och där både Olof och Martina är döda sedan länge, tror jag faktiskt att de kan läka något, i individerna och i familjesystemet.
Bild: Omslaget till ”Intränglingen” av David Lagercrantz. En vit folkvagnsbubbla. Olof Lagerdrantz med en kamera i handen, en pojke (förmodligen David i förgrunden) och i dörren på passagerarsidan står Martina.
