Emmelie Uggla: “För evigt glömd”

VAD SKULLE DU GÖRA OM DU FICK EN DÖDSDOM? ”DU ÄR SJUK OCH HAR MAX 6 MÅNADER KVAR ATT LEVA.” Det får Clara, ännu inte 30 fyllda,  höra i början av Emmelie Ugglas spänningsroman ”För evigt glömd”. Sex månader kvar att leva, det är som att den framtida kalendern bränns upp i ett nafs och framtiden försvinner. Hur ska hon handskas med det beskedet?

När världen står i brand eller när farsoter härjar och allt ser hopplöst ut, är det inte ovanligt att människor ägnar sig åt njutningar. Eftersom morgondagen inte tycks existera, kan jag lika gärna ligga, supa, frossa den tid som är kvar. Vem tackar mig för ett dygdigt liv, när allting kanske upphör?

Eftersom vi alla kommer att dö, gissar jag att tankar på döden är något som alla, åtminstone någon gång, reflekterar över och kanske skräms av. Att få en dödsdom när livet ännu inte känns levt, blir då, extra tragiskt, tänker jag. (Och jag kan lätt föreställa mig vilken katastrof det skulle innebära för mig personligen om något av mina vuxna barn skulle drabbas av obotlig sjukdom.
Ska Clara välja den ”enkla” vägen?

Clara får beskedet om terminal cancer när hon ensam besöker sjukhuset. När den ansvarige läkaren frågar om hon vill ha någon med sig när hon får beskedet, inser Clara att hen kommer med dåliga nyheter och tycker att det är lika bra att riva av plåstret. Ensam, med läkaren, kommer det närmast obegripliga beskedet: Du är så sjuk att det inte är någon idé att ge dig behandling. 

Clara ringer sin mamma, som har svårt att ta emot beskedet. Sedan kommer hon hem till pojkvännen, som några år tidigare förlorat sin mamma i bröstcancer, något som fortfarande traumatiserar honom. När Clara berättar, är han helt oförmögen att ta emot henne. Jag blir så arg när det fega kräket tycker synd om sig själv och flyr fältet, så jag får lust att sparka honom på smalbenen. Så gör man bara inte viskar en arg röst inom mig.

Dessutom har Clara en mycket dålig relation till sin pappa, så hon ringer honom inte, utan hoppas att mamman ska förmedla beskedet. Dessutom finns det en bror som på grund av gamla konflikter i princip ställt sig utanför familjen.

Det är som att Claras liv är en kökkenmödding, hon är omgiven av personer som inte har förmågan att möta henne, som duckar, som vänder sig om, och jag undrar vem som ska kunna möta Clara under hennes sista tid i livet.

”För evigt glömd” beskrivs som en spänningsroman. Och Emmelie Uggla väljer att använda olika personers perspektiv genom boken. Ett av dem är länge anonymt. Det står inget namn och som läsare får jag, lite i taget, försöka lista ut vem det är och varför personen och hens dåd till en början är anonymiserat.

Clara, som är jurist, har en podd om skattefrågor. När hon fått sjukdomsbeskedet, så väljer hon att berätta om det i podden, som därmed blir viral - och Clara får något att leva för.

För att verkligen krydda till det med frågor kring liv och död, får Clara, genom podden, kontakt med en man som felaktigt dödförklarats. Clara bestämmer sig för att intervjua honom… och så följer en slags katt-och-råtta-lek, där blodiga inslag ingår. 

Lyssningen igenom var jag nyfiken på hur storyn skulle arta sig och jag tycker att författaren lyckas få ihop det. Men frågan är, varför hon valt att sätta Clara i ett så risigt sammanhang? Det hade ju varit kul om någon, på riktigt, skulle stå öppet på hennes sida.

Bild: Omslag till Emmelie Ugglas spänningsroman ”För evigt glömd”. Kvinna ser ut att falla i vatten, man ser ett rött hår och luftbubblor.