Viktor Norén: “Jag går min väg”

2013 UMGICKS JAG MYCKET MED KRISTIAN GIDLUND. Eller snarare med hans dödlighet, med att han visste att hans dagar var räknade.  Världen visste det. Han hann aldrig fylla 30 år. Jag kände till att Gidlund var musiker och författare, inte så mycket mer. Men hans sätt att tala om sitt liv och sin död fångade mig. Det var som att jag kom nära.

Så skriver en vän att jag bara måste lyssna på Viktor Noréns självbiografiska debutroman ”Jag går min väg”. Och där i boken, både lever och dör Kristian, Viktors bäste vän.

För mig, som är uppvuxen i en bruksort i Dalarna, är det som att komma hem att lyssna på Viktor Norén. Hans Borlängemål får mig att minnas Dalälven, Borlänge, ungdomen, arbetarna, den stora sossemajoriteten. Men det handlar också om att min son är född samma år som Viktor och nu är sambo med en kvinna från ”min” bruksort. Det är som att få ett hemma speglat i mina barns generation.

När Viktor talar om sina drömmar om att bli artist, gör han något som var tabu i min generation. På min tid såg jag människor med Jantestämplar i pannan och det stod med eldskrift : ”Du ska inte tro att du är någon.” Det var till och med förbjudet att säga att jag kunde göra något som var bra. ”Eget skryt luktar illa”, fick jag veta den hårda vägen.

Och därför, att möta denne lillebror med de stora drömmarna, i familjen som inte är som de andra, där föräldrarna är akademiker, vänster och varken jobbar på Domnarvet eller på Kvarnsvedens pappersbruk. En familj där Beatles är husgudar och där barnen verkligen, verkligen får leva ut sina drömmar, bli musiker, bli popstjärnor, bli vad som helst. Det är befriande, härligt, egensinnigt.

Att följa Viktors väg, på något sätt i jakten på sin egen äkthet, sin egen sanning, sina egna impulser, är så härligt, underbart och djupt. Jag skrattar ibland högt, jag jämför mitt och mina barns liv med hans och jag tänker att detta är en bok för de allra flesta. Det är som att Viktor Norén gör att jag känner mig extra levande och som en bonus för mig, får jag också en inblick i vänskapen mellan Viktor och Kristian. Så vackert.

Jag skriver inte så mycket om musiken här och var varken inlyssnad eller inläst på hans (och brödernas) musikaliska historia, men boken fick mig att då och då leta upp låtarna på Spotify, vilket berikade berättelsen. Säger bara Sweet Jackie. Lyssna och låt dig älska.

Bild: Omslaget till Viktor Noréns självbiografi ”Jag går min väg” - boktiteln liksom inlindad i en kurbits