Ken Follett: Aldrig
ALDRIG MERA KRIG, ÄR EN TANKE SOM MÅNGA SKRIKIT UT HÖGT. OFTA KOMMER SKRIKEN EFTER KRIGET. MEN FRÅGAN ÄR OM SKRIKET BEHÖVER KOMMA FÖRST, I SYNNERHET IFALL MÄNNISKANS VÄRLD UTRADERAS AV DET TREDJE VÄRLDSKRIGET?
Som mycket ung lyssnade jag en hel del på Tom Lehrer, som var en slags amerikansk protestsångare. Men han la av någonstans i mitten av 1960-talet, för att världen blivit så absurd så det var svårt att skämta om. Jag minns sånger som ”Who’s next” - som handlar om spridning av kärnvapen. ”Egypts gonna get one to, just to use on you know who…” (fortfarande skrämmande giltigt). Och i sången : ”So long, mom (A song for world war III). . ”So long mom, I’am of to drop the bomb…”
För ungefär två år sedan fann jag Ken Folletts ”Aldrig”. En lysande och skrämmande skildring, som får mig att på flera plan darra av fruktan, och som stärker min känsla för krigens vedervärdighet.
När den kom pågick redan Rysslands anfallskrig i Ukraina och samtidigt var det innan Trump II kom till makten, och alla hans pågående krig.
Jag har läst rätt mycket av Follett. Katedralserien knockade mig, i synnerhet den första boken. När jag gav den vidare till en av döttrarna sa hon: ”Mamma, du förstör mitt liv, jag kan inte göra något förrän jag läst ut boken”. Det är lätt att sugas in i Folletts böcker, även om jag ibland kan ha synpunkter på att personerna ofta är tydligt onda eller goda (med en och annan trickster) och att han håller spänningen uppe med klipphängare i slutet av praktiskt taget varje kapitel. (Där kan han och Dan Brown ta varandra i hand).
Men skulle jag ge mig på en bok som funderade över hur ett tredje världskrig skulle kunna börja? Ja, det kunde jag. Ungefär sedan Ukrainakriget började har jag läst många krigsskildringar, i synnerhet kring andra världskriget. Vad behöver mänskligheten veta för att inte upprepa historien? Just nu känns det som att mannaminnet är alltför kort, när jag lägger märke till så många likheter mellan vad som utspelar sig nu, och den första halvan av 1900-talet.
Det finns delar av världspolitiken som får mig att vilja kräkas - och det är män med stark personlig prestige. Män som ser sig nästan som gudar, eller som kejsare, eller som frälsare. Som ser världen som deras egna personliga spelplaner, där det verkar handla om att få största möjliga utrymme i framtida historieböcker (om några sådana kommer att existera.) och samla på sig så många miljarder som möjligt - på andras bekostnad. Jag ser också dessa ”upphöjda” skurkar som oerhört lättkränkta och som skulle kunna spränga ett land i bitar, för en ”kränknings skull”. Det är plågsamt att bevittna.
Follett hade själv börjat fundera kring hur spänningarna inför första världskriget byggdes upp (och har skrivit en hel av mig oläst serie om 1900-talets historia). En av frågorna han ställde sig var: Vad skulle kunna vara en tändande gnista för ett globalt krig? Ungefär som skotten i Sarajevo ses som starten på första världskriget.
Boken startar i norra Afrikas ökenområden, med en skärmytsling vid en bro, där en amerikan är inblandad … och så är bollen i rullning.
Follett väljer att fokusera på USA, Kina och i viss mån Nordkorea i den här boken, och sakta men säkert eskalerar något - ibland drivet av saker som ”jag skulle känna mig förödmjukad om”… alltså, diktatorer med mycket ömma tår. Jag vill inte säga mer om själva storyn - och rekommenderar att du läser den. Kanske du efteråt, kan säga ”aldrig mera krig”, med större eftertryck då?
Bild: Omslaget till Ken Folletts roman ”Aldrig”.
