Camilla Grebe: ”Innan natten tar oss”.
VAD ÄR TIDEN? Går den att beskriva som något linjärt och som något cirkulärt samtidigt? Det är frågor som dyker upp i mig när jag lyssnar på Camilla Grebes roman ”Innan natten tar oss”. Jag kommer också att tänka på att jag i drömmar kan göra om tiden, låta den hoppa lite fram och tillbaka, eller som minnesbilder, som kan komma i en ordning som möjligen gör det lättare att hitta ett svar på frågan: Vilka händelsekedjor har skapat denna verklighet?
Camilla Grebe förlägger huvudhandlingen till hösten 1972. Den nygifta kriminalpolisen Bettan Hedin återvänder till sitt barndomshem i sörmländska Skevsta (påhittat ort, medan resten av orterna som nämns finns på riktigt), för att närvara vid faderns begravning.
I ett av de första kapitlen sker en tragisk olycka med flera dödsfall. Om det nu verkligen var en olycka?
I Skevsta bor Bettans 15 år äldre syster, som ofta fungerat som mamma till Bettan. Karin känns som en självklart hippiefigur, lite konstnärlig och en bohemisk mansslukerska. Bara detta, de olika personligheterna, skapar dissonans mellan systrarna.
Ute i skogen hittas en död man. Skevstapolisens ryggmärksreflex är ”en olycka”, men Bettan, anar ugglor i mossen.
Och det är nu som tiden börjar vobbla i boken. Som läsare eller lyssnare får du flacka mellan 1936 och de ”nutida”, nämligen hösten 1972. Bland de årtal som nämns finns 1926- 1945, 1948, 1950, 1956 och augusti 1972.
I detta virrvarr av tidsangivelser gömmer sig en historia, som Bettan vill nysta upp. Vem är den döde mannen? Vad var dödsorsaken? Utgjorde han ett hot mot någon eller något?
På ett sätt är boken som att läsa ett slags jakt mot nollpunkten. Vad var det för händelser som ledde fram till det 1972 då flera människor får sätta livet till i det vanligen så loja Skevsta? Som lyssnare hinner jag gissa en hel del. Har det något med nazismen under andra världskriget att göra? Kan det handla om något slags familjetragedi? Och hur ska det gå för Bettan, som själv på sätt och vis blir en del av tragedin som utspelas?
Grebe möter sitt 1970-tal med elegans. Den är inte överlastad med tidsangivelser. bara tillräckligt för att jag (som var med vid den tiden) ska känna tidspulsen. Ett litet exempel. Bettan behöver förstärkning på en brottsplats, men den enda telefonen i huset är trasig, hon ger sig ut till sin polisbil, men måste köra till en plats med bättre täckning, för att kunna anropa sina kolleger. Så långt från dagens 5G-nät och smarta telefoner.
Jag kan tycka att Grebe gör det lite onödigt svårt för sig genom att bolla med tidsperspektiven och samtidigt vill jag ge henne en eloge för att det liksom landar trovärdigt. Det ÄR faktiskt spännande att se hur människors erfarenhet av krig, förföljelse, girighet, medgörlighet, rädsla och sexualitet kan skapa sprängkraft.
Det ska komma flera böcker i serien, men jag är lite osäker på om det är just Bettan Hedin vi ska följa, eller om det finns andra kvinnor Grebe vill skildra (eftersom hon kallar serien ”Sveas döttrar”.)
Bild: Omslag till Camilla Grebes spänningsroman ”Innan natten tar oss”.
En kvinna tittar fram ur något som är sönderrivet, lite som att det finns en tunn rapet som det gått hål i och någon tittar fram ur tidens djup. Mönstret på ”tapeten” får mig att tänka på kexchoklad, men det är inte riktigt rätt mönster.
