Göran Parkrud: “Rädd att drunkna”
VAD ÄR DET SOM GÖR ATT EN MÄNNISKA DRUNKNAR, IN I SIG SJÄLV? VAD GÖR HEN OFÖRMÖGEN ATT TA SIMTAGEN SOM FÖR HENNE I LAND, TILL LIVET? Det är något jag funderar över när jag läser Göran Parkruds debutroman ”Rädd att drunkna”. För här möter vi män som väljer att ta svälja många kallsupar och som har svårigheter att hosta upp vattnet.
Först av allt vill jag säga att jag känner Göran Parkrud. Vi har möts i olika sammanhang och jag har sett en av hans pjäser på sommarteatern Tofta. När jag lyssnar på honom, hör jag en kompis berätta en generationshistoria om män. Och det är som att boken smyger sig närmare, också för att rösten är så bekant.
I rädd att drunkna möter jag flera generationer män i samma familj. I centrum står regissören Johannes och sonen Adam, sedermera arkitekt. Det är deras oförmågor som berättelsen cirklar runt. Deras oförmåga att visa sig själva, att ha en vilja, att ha en åsikt. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Det är deras rädsla för livet, jag möter. Och detta skapar något slags antingen-eller-beteende, allt eller intet. Att slå hårt i dörren och gå, eller bedjande be om förlåtelse där sällan skuld finns.
Jag ser män som lär sig att inte visa sina insidor, som inte får vara sårbara, som håller tårarna tillbaka, som älskar men är osäkra på om de möts av kärlek, män som ibland hunsas av sina kvinnor och blir till offer, åtminstone för en tid.
Göran Parkrud väver skickligt historien kring dessa män. Det tar en stund för mig att lära känna personerna, att börja förstå vilken slags bok jag läser, men när jag gör det, kan jag inte släppa den, jag måste fullfölja den, lyssna fram till de sista orden. Lite grand som ett gammaldags ånglok, det tar en viss tid och viss matning av kol, för att de ska få upp farten. För hur ska det gå? Vid vilken punkt ska det sluta?
Johannes är ändå den som bär större delen av berättelsen. Han är ung på 1980-talet, träffar en kvinna som blir med barn deras första natt. De gör det bästa de kan av situationen, gifter sig och tar hand om sitt barn. Elvira.
Johannes är lovande filmregissör, det går bra för honom, och han njuter frukterna av det. Tillåter sig att vara otrogen mot hustrun och väljer att lämna henne när han drabbas av passion.
Regina blir verkligen drottningen i hans liv. Hon filmfotograf, han regissör. Det perfekta paret. Också Regina blir snabbt gravid och de får Adam.
I titeln finns ordet ”rädd” med och rädsla är något som bor i både Johannes och Adam. Här finns trådar bakåt i tiden, som ökar förståelsen för deras oförmåga att hantera nära relationer. Vad är det som skapar en rädd man? Vad kännetecknar en rädd man? Vad kan en man göra för att kunna leva trots rädslan?
Här finns självklart också kvinnor - som hos männen väcker allt från kåthet, ursinne, flyktinstinkt eller likgiltighet. Deras del av skulden till händelseförloppet finns med i berättelsen, men känns mer perifert. Det är den maskulina oförmågan som står i centrum.
Det är som att dessa män tror att de flyr från kvinnor (eller till kvinnor för den delen) för att slippa sig själva, som att de klamrar sig fast vid något, ibland något som inte längre finns, allt för att hålla rädslan stången, för att kunna ta simtag i de hotande vågorna.
För mig handlar Rädd att drunkna paradoxalt nog i första hand om inre resor, om resan från hjärnan till hjärtat, en resa in till att se sig själv och möta världen på riktigt, utan att sätta på skyddande masker.
Jag har många gånger varit rädd, rädd att drunkna, och jag har själv sökt mig inåt, för att hitta svar, eller hitta sätt att leva ett liv utifrån mina drömmar och önskningar. Länge var rädslan i vägen. Och jag kan inte låta bli att le igenkännande när Göran Parkrud tar mig till det grekiska meditationscenter vi båda vistats på flera gånger och vilka konsekvenser det får för Johannes i romanen.
Om du själv är rädd att leva, eller möter andra som är det, är det ytterligare skäl att läsa ”Rädd att drunkna”. Vem är du utan rädsla? Vem är du utan din historia?
Bild:Omslaget till Göran Parkruds debutroman ”Rädd att drunkna”. En pastisch på Michelangelos målning ”Adams skapelse”i Sixtinska kapellet. Två fingrar som möts, mot en rosa himmel.
