Robin Muhr: “En ganska ond man”
VAD GÖR DU NÄR DET KÄNNS SOM ATT HELA DITT LIV HAR KROSSATS? NILS VÄLJER ATT LÄMNA WO, WALK OVER. HAN SLÄPPER ALLT OCH TYCKER VÄLDIGT, VÄLDIGT SYND OM SIG SJÄLV.
Det är just det som sker i början av Robin Muhrs roman ”En ganska ond man”.
Och jag måste erkänna, då och då under läsningens gång har jag lust att skaka om honom och skrika: ”Vakna. Livet handlar inte bara om ditt trauma”.
I centrum för berättelsen står Nils, men viktiga figurer är också Tove, Fabian, Björn och Sara.
Tove är Nils allt, men hon dör när sonen Fabian föds. Nils lämnas ensam med sonen. Men hur ska han, mer än förtvivlad över Toves död, kunna ta hand om ett nyfött barn? Det är ingen spoiler att säga att han inte klarar det. Det blir Björn, Nils pappa, som får vårdnaden om Fabian.
För väldigt många är ett värsta katastrofscenario att en kvinna dör i samband med barnafödande. Och det är ju detta som, tacknämligen, sällan händer i dagens Sverige. Men då och då händer det. Ett barn mister sin mamma.
Ungefär allt detta får läsaren/lyssnaren veta tidigt i boken. Vi möter en Nils som gjort mer än tappat sugen. Han är en man som är infångad i sitt eget elände, som bara inte orkar möta livet.
Hur han har tillbringat de sju år som gått sedan Tove dött, beskrivs knappt, men det är underförstått att livet stått mer eller mindre still sedan Fabians födelsedag.
Berättelsens nu är sju år efter Fabians födelse. Då och då får vi tillbakablickar, dels till förlossningen, men det kommer även små avsnitt som är ännu längre bort i tiden, i Nils barndom.
Hur ska jag förstå en man som blivit letargisk, som känns som både offer och martyr och som tycks hata hela världen? Kan det ha varit så att Nils hade dessa tendenser redan innan Tove dog? Är Nils en man som inte kan leva för egen maskin? Som är velig? Som hellre skojar bort allvarligare frågor än försöker finna svar i sig själv.
När jag nu reflekterar över boken kommer jag att tänka på Albert Camus ”Främlingen”, som handlar om en man som råkar ha ihjäl en annan man. Under rättegången visar han total brist på att bry sig om det som skett, och det är detta, hans bristande förmåga att ångra eller känna något, som i praktiken dömer honom. Lite så känns det med Nils, som ju är en ”ganska ond man”. Genom att inte bry sig.. och genom en väldig massa inten, inte det och inte det, så blir han till just en ganska ond man, för visst vill vi att människor ska bry sig om varandra och inte bara sitta och tycka synd om sig själva?
När vi möter Nils är han inne på sin 23 psykoterapeut, snygga Sara, och han vet att han behöver göra något, för att ses som en värdig förälder av socialtjänsten.
Det vi får se är en man som väljer att stiga upp från sängen, lämna dvalan och trevande försöker leva sitt liv. Det är intressant att följa Nils och att författaren underblåser känslan av ambivalens, för Nils tycks vara mästare på att krångla till det för sig själv. Och det är ganska lätt att spegla sig i hans oförmågor och tänka på de gånger när jag själv fegat ur, duckat eller försökt somna ifrån något som är obehagligt eller svårt att hantera. Och kanske får vi något slags förklaring till att han blivit sådan.
Du som lyssnar får alltså lyssna på Nils uppstigning ifrån de nästan döda och följa hans försök att leva, ta ansvar och upptäcka att det finns en värld, och en son, utanför självupptagenheten. Det är en bok som kan väcka många känslor, allt från fniss till gråt. Någon gång fick jag stanna upp i lyssningen och byta till läsaren när det kändes som att nu har Nils gått för långt … jag är tacksam över att jag fortsatte… för visst är det värt att reflektera över våra egna val och hur vi bedömer andras.
Bild: Författaren Robin Muhr och boken ”En ganska ond man”. Titelsidan är indelad i tre fält, där vi ser siluetten av en man som står i en dörröppning, lämnar en dörr och står och tittar mot en dörr.
