Britta Sjöström: Den jävla yogaretreaten
FÖRST BLEV JAG SÅ IRRITERAD PÅ HUVUDPERSONEN LILLY ATT JAG LADE IFRÅN MEJ BOKEN I ETT HALVÅR. Nu när jag började lyssna om, kom jag att gilla henne och jag tror att det finns många som Lilly i vårt avlånga land.
Britta Sjöströms roman har en klockren titel: ”Den jävla yogaretreaten” Är det inte så det är lätt att känna när familj eller vänner vill att du ska testa något nytt? Det verkar jobbigt, svårt och hur ska jag kunna bli så där akrobatisk som yogisar verkar vara?
Jag hade själv ett enormt motstånd mot yoga och min första erfarenhet var så dålig att det dröjde tio år innan jag prövade igen. Numera gillar jag den mjuka formen av yoga som kallas yin.
När vi möter Lilly är hon i upplösningstillstånd. Det kändes som att livet kraschade när maken en morgon sa ”Jag älskar dej inte längre, jag vill ha skilsmässa”.
Känslan att bli lämnad känner många igen (själv brukar jag vara den som går…) och hur förödande det kan vara. Den spillra en är då kan få en att känna värdelöshetskänslor (och det kan även den få som lämnar ett förött förhållande bakom sig). Och då är det lätt att rikta tankarna utåt och tänka att världen är dum.
Det är så vi möter Lilly. Hennes arbetskamrater har gett henne en yogaretreat vid Medelhavet, officiellt för att hon fyllt jämt. Men de står enbart för halva kostnaden, så resten får Lilly stå för själv. Så hon åker, vilt protesterande inombords.
På yogaretreaten möter hon människor som faktiskt ser henne bakom hennes svavelosande fasad. Men frågan är om Lilly har förmågan att se dem eller se bortom sitt eget elände?
Det är intressant, rörande och lite spännande att se vad som händer när en person utsätts för ett nytt sammanhang, när hen är långt hemifrån.
En detalj som jag fångas av är att Britta Sjöström väljer att läsaren själv placera berättelsen geografisk. Retreaten är på en grekisk ö - och om du vill, kan du välja att namnge den. Gillar du Kreta kanske du tycker att berättelsen sker där. På samma sätt bor Lilly i en stad, och jag kan tänka ”Britta tänker väl Göteborg, eftersom hon är därifrån”, men jag inser att jag kan välja att låta lilly bo i ”min” stad, vilken den är. Det är ett slags generositet mot läsaren, att vara med och samskapa Sjöströms skapade universum.
En del kanske skulle kategorisera detta som en feelgood, och det är det kanske. Men jag fastnar för djupet i skildringen. Britta har skrivit böcker om hur hjärnan fungerar och som läsare, eller lyssnare, kan du i praktiken ta del av vilka spratt hjärnan kan spela den som sörjer, som är förbannad, eller som älskar.
Jag är nyfiken på hur Britta kommer att fortsätta sitt författarskap.
Bild: Omslaget till Britta Sjöströms roman ”Den jälva yogaretreaten”. En stor blå himmel, ett litet propellerplan, en stand med en yogande kvinna och så en resväska som ser lite smashad ut och ligger på stranden.
