Zara Mahmood: Den som jagar
JAG LYSSNAR PÅ ”DEN SOM JAGAR” AV ZARA MAHMOOD OCH KOMMER HEM IGEN, TILL MITT SKÅNE, även om mitt Skåneliv var fritt från mord och kidnappningar. Jag känner till de platser som författaren skildrar. Som barn hälsade jag på farmor i Falsterbo varje sommar, och gick genom flommarna (och Flommens golfbana) för att ta mig ner på stranden. Bara jag tänker på det kan jag känna doften av tång och vresrosor och höra lärkan drilla. Långt senare kom jag att bo i Skåne i tjugo år.
Den som jagar är första delen i serien Skånemorden - så vad det kommer att handla om vet jag som läsare. Frågan är bara vilken typ av mord, hur många, och hur de (förhoppningsvis) kommer att lösas.
Mahmood har valt att låta poliserna Hanna och Alexander stå i centrum för berättelsen. Hanna är relativt nyskild, en dyrköpt erfarenhet som gjorde henne djupt deprimerad. När vi möter Hanna har hon just återkommit till jobbet efter en sjukskrivning. Förutom jobbet (som exmaken tyckte tog för mycket av hennes tid och engagemang) är de två förskolebarnen i Hannas fokus, åtminstone varannan vecka, när de är med henne.
Alexander har en lite mindre framträdande roll, men jag gissar att den kommer att bli större i kommande böcker.
Boken är rappt skriven och kallas bladvändare. Boken inleds med att en kvinna hittas mördad i flommen-området. Hon känns omedelbart igen. Och frågan är: Vem är mördaren? Varför fick kvinnan plikta med livet? Hon levde ju ett övre medelklassliv utan tydliga fiender. Eller? Vad kan tänkas dölja sig under den vackra fasaden?
Parallellt med att Hanna (och Alexander) kämpar med att lösa mordgåtan, får vi möta Alicia, en 19-åring som är kidnappad av en okänd förövare, som hållit henne fången och plågat henne i månader.
Självklart är det svårt att lösa fallen, annars hade det inte blivit en bok. Här finns också en slags kritik mot att polisen ibland väljer enkla lösningar…
Det är också intressant att få möta gränslösa personer med klara drag av psykopati och narcissism.
Den som jagar är också en relevant titel, som sätter i gång min fantasi, vem jagar vad?
Som i så många polisromaner är huvudpersonen, Hanna, komplex. Ibland gör hon korkade och obetänksamma val, vilket gör henne mänsklig mitt i allt.
Även om boken är fylld av dimridåer, blev jag inte särskilt förvånad av upplösningen, för mig fick den ett logiskt slut. Och det kan ju vara ett av författarens syften, att jag som läsare/lyssnare ska börja spekulera i gärningspersonens identitet…
Och så en liten språklig grej. Jag har genom mitt liv talat om Skanör-Falsterbo som ”näset”. Här talar författaren genomgående om Falsterbohalvön. Same same but different.
Blir sugen på att läsa nästa del. Den heter ”Den som syndar”
