Ingrid Hedström: Vännen från Berlin
I DE FLESTA ROMANER JAG LÄST, DÄR HUVUDPERSONEN FÅR MÖTA OVANLIGT MÅNGA VÄRLDSHÄNDELSER ÄR HUVUDPERSONEN EN MAN. Därför är det så befriande att Ingrid Hedström ger den rollen till den kvinnliga huvudpersonen i romanen ”Vännen från Berlin”. Heja Kerstin!
Detta är en fantastisk roman för dig som är intresserad av europeisk efterkrigshistoria. Hur var det att leva i DDR? Hur var det att vara med under studentrevolter, att möta sovjetiska pansarvagnar, eller att hålla i en nejlika när portugiserna gjorde revolution?
Ge dig tid till att lyssna på ”Vännen från Berlin”, det är en lysande bok, som tar sig in under huden på mig, som var nio år 1968 då studenter kastade gatsten i Paris, då Martin Luther King och Robert Kennedy sköts till döds och då den sovjetiska staten krossade ”socialismen med mänskligt ansikte” i Tjeckoslovakien. Allt det minns jag, men jag var liksom inte tillräckligt gammal för att vara med och jag kunde beundrande titta på de äldre ungdomarna som stod och sålde Vietnambulletinen utanför Systembolaget i Hedemora.
Ingrid Hedström är tio år äldre än jag, alltså tillhör hon ”rätt” generation för att skildra den här tiden. Hon har dessutom varit Dagens Nyheters Europakorrespondent i två decennier. Hon vet alltså vad hon vill skriva om, och har förmodligen många personliga upplevelser av det som hände från sextiotalets slut, via murens fall och det 1990-tal då vi hoppades att de gamla öststaterna skulle demokratiseras.
Men hur ska en berätta den här historien, så att vi som läsare och lyssnare vill hänga med? Jo, som författare skapar man en rad personer som jag som läsare blir intresserad av, gillar och är nyfiken på.
Berättelsen börjar någon gång i mitten av 1950-talet. Kerstin, som blivit faderlös, får åka till en farbror i Mockfjärd och bo där under sommaren. Där bor också ett krigsbarn från Berlin, Beate, som också mist sin pappa. De två flickorna blir goda vänner och under deras första sommar tillsammans lär de varandra sina modersmål. De fortsätter att träffas flera somrar och brevväxlar flitigt.
Kerstin börjar plugga på universitetet och Beate blir en slags revolutionär, beredd att förändra samhället med våld. Flickorna tappar kontakten och frågan är: Var finns Beate? Lever Beate?
Boken inleds i nutid, som i romanen är 2020, då Kerstin får ett brev skickat från en dödsbädd. I brevet kan en säga att hon får sitt och Beates liv förklarat.
Därför väljer författaren att i små portioner berätta innehållet i dödsbäddsbrevet. Parallellt får vi följa Kerstin och Beate genom livet. Som läsare får jag följa med till flera länder, flera regimer. Jag får lära mig om (rättmätig) rädsla för Stasi i DDR, jag får bo i Bryssel, jag får ta en sväng till Portugal.
Kerstin lyckas ”vara med” när det sker stora förändringar, hon är både perifer och i händelsernas centrum på en och samma gång.
Detta är en bok som jag kommer att bära inom mig länge, den är så kunnigt skriven, så intressant och även rörande. Hur lever vi våra liv? Vilka är våra drivkrafter? Hur ska vi hantera ondska och svek? Vad är människor som bor i en diktatur beredda att göra för att då det lite bättre? Vem i hela världen kan man lita på?
När jag lyssnade började jag googla författaren. Jag har ju läst henne i DN många gånger. Jag började fundera på hur nära huvudpersonens erfarenheter hon själv är. Och jag anar författaren i en liten kameoroll, en kvinna som beskrivs i förbigående och var liv stämmer med wikipedia-artikeln om Hedström. Så mitt svar är: Ingrid Hedström har skapat skicklig fiction utifrån en föränderlig verklighet. Läs eller lyssna på den!
PS: Exempel på böcker där en huvudperson får möta många världshändelser: Sinuhe egyptiern av Mika Waltari och Hundraåringen som blev ut henom fönstret och försvann av Jonas Jonasson.
Bild: Omslaget till Ingrid Hedströms roman ”Vännen från Berlin”. Ett rött omslag där man ser två kvinnor gående på en stadsgata i regn sedda bakifrån.
