Tone Schunnesson: Ultravåld

NÄR JAG LYSSNAT PÅ HALVA BOKEN VAR JAG SÅ IRRITERAD ATT JAG GICK OCH KÖPTE PAPPERSBOKEN. Jag ville bläddra bakåt i boken för att förstå vad som hände. Fanns det något som kunde förklara hur en dödförklarad person plötsligt kunde dyka upp igen? Eller låg det något gömt mellan raderna?

Jag blev inte klokare av att hålla boken i handen, men det gjorde att jag gav mig fanken på att läsa den från pärm till pärm.
Vad är det som gör att just den här boken i flera tidningar beskrivs som sommarens bok? Vad är det jag ska förstå av att läsa den? När ska jag skratta? När ska jag gråta?

Ska jag uppskatta att följa den dysfunktionella adelsfamiljen på ett slott i Skåne genom flera årtionden?
Eller ska jag bara se dem som frukterna av generationernas degeneration?
Ska jag titta på hur de där rika typerna liksom lever bortom verkligheten, hur de drogar sig, släpar benen efter sig, blir nyandliga, inte bryr sig om några andra än sig själva?

När jag tänker på boken, nu utläst och utlyssnad, är det som att jag tittar på fyra personer som ägnar sig åt att navelskåda istället för att leva, liksom på riktigt.

Naturligtvis (?) kan jag välja att läsa den som en slags grotesk satir över överklassens tillkortakommanden eller dumhet. Men är det vad Tone Schunnesson avser? När hon lämnade in ”Ultravåld” till sin förläggare, vilken slags bok sålde hon in?

Säga vad man vill, men boken har satt många myror i huvudet på mig. Alltså - vad ska jag tycka? Finns det ett rätt sätt att tala om den här boken? Finns det en agenda jag inte begriper? Eller är det bara så att jag är liksom en generation fel, som har svårt att förstå att dåligt, hårt, kriminellt, beteende är liksom något att skratta befriat åt? Men då kanske det blir mer av att peka finger?

Ja, du hör, jag är förvirrad.

Jag var alltså på väg att så att säga slänga boken efter att ha lyssnat på halva. Men något hindrade mig från att göra det. Det var som att boken tittade på mig, utmanade mig och sa: ”Du kommer inte att klara mig, ha ha ha”. Och då och då kan jag inte motstå en utmaning. Jag läste och lyssnade vidare. (Gillar förresten att skådespelaren Oskar Töringe läser på skånska, för huvudscenografin i boken är ett slott i Skåne.)

En adelsman gifter sig med en kvinna av folket, de får två vidriga barn. Adelsmannen står inte ut med att vara hemma, och tillbringar mycket tid utomlands ”för affärer”. Väl hemma är han otrevlig, arg och ibland slåss han. Barnen bryr han sig inte något särskilt om, mamman är extremt självupptagen, vilket på något sätt tvingar barnen att skapa sina egna liv. Sonen, Jarl, gillar killar, gillar droger, gillar film… och vill bli regissör… bo i Hollywood… Dottern, Eddie, vet inte riktigt vad hon vill göra med sitt liv, men lyckas ändå bli fotograf.

Vad är då ultravåld? En kan säga att det är något som ständigt pågår i den här boken - där våldet faktiskt nästan bara är riktat in mot den egna familjen. 

Något får mig att tänka på Tarantino-rullen ”Pulp fiction” från 1990-talet. Eller som att se Tom & Jerry, där katten borde vara död för länge sedan, med tanke på alla smällar han får ta emot.

Det är på något sätt som att se en grupp seriefigurer göra våld på varandra, på alla upptänkliga vis. Den fysiska råheten, men också de psykologiska käftslagen. 

På något märkligt sätt kan familjen också slå mynt av de trauman som radas upp i boken. Då blir det som att hela boken blir till en teaterscen, i en pjäs som kanske är en repetition inför filmen. Vill du se filmen?

Men kanske är det också något annat som får det att skarva i mig - och det är en slags likgiltighet som råder mellan dessa människor. En likgiltighet som får mig att tänka på Albert Camus klassiker ”Främlingen”, där en person liksom råkar döda en människa och sedan döms för sin likgiltighet (läsvärd!) Likgiltigheten, storhetsvansinnet och den narcissistiska självupptagenhet  är en smet som verkligen gör att jag får lust att backa ut ur rummet och lämna adelsfamiljen bakom mig. 

Vad hände med dej när du läste ”Ultravåld”?

Bild:

Omslaget till Tone Schunnessons roman ”Ultravåld”.  Nedre delen av ansikte med blodig, blödande  och spräckt läpp.