Karin Janson: “Dom där uppströms”
IBLAND TÄNKER JAG ATT KATEGORISERINGAR AV BÖCKER BLIR LITE MISSVISANDE. Jag älskar Karin Jansons böcker om Forshyttan. Men för mig är böckerna liksom mer än måbraböcker. Det finns ett djup i dem, i relationerna som skildras i böckerna, som gör att de berör mig och får mig att fundera på hur jag och andra väljer att leva sina liv.
Häromdagen läste jag ut ”Dom där uppströms” och ja, jag vill ha mer. Jag längtar redan.
Vi möter bland andra Håsa, som låter livet rätt viljelöst flyta på, och som tappat kontakten med sin dotter, och Louise, nyskild tvåbarnsmamma som hänger på Tinder och känner sig ensam. Vad skulle kunna få dem att bli mer levande igen?
Svaret, som kommer tidigt i boken, är: Att ta hand om något levande. I detta fall hästen Bläsbruden, som annars skulle ha gått till slakt och kanske blivit Gustafskorv. Detta, att få ansvar för någon annan, gör att det händer något, som att livet får mer mening.
Karin Janson väjer inte för att skildra människor som ibland gör dumheter, eller för att skildra en familj med dåligt rykte, med kåkfarare och superi.
Jag tror att det som berör mig mest är att människor som tidigare varit stumma, innestängda i sig själva, nu öppnar mot världen, blottar sig mer, visar sårbarhet. Det finns ett sånt mod i sånt, alltså att bryta gamla familjemönster, att inte tillåta flodhästar i vardagsrummen, utan berätta om det en skäms för.
Eftersom jag själv är uppvuxen på en ort som liknar Forshyttan, blir det också extra bra att lyssna på Isabelle Kyeds dalmål. Den känns så äkta. Jag får hemortsvibbar.
Tack Karin Janson och Isabelle Kyed för en fin upplevelse. Jag vill ha mer.
Bild: Omslaget till Karin Jansson roman ”Dom där uppströms” Ett par cowboyboots i förgrunden, älven och så byggnader, kanske en bondgård i bakgrunden.
Jag blev så glad över författarens kommentar i Facebookgruppen “Vi som älskar ljudböcker”.
