Fredrik Lundberg: Tigerns år
EN EGENSINNIG MURVEL SÖKER SANNINGEN, bokstavligen på liv och död, i Fredrik Lundbergs debutroman ”Tigerns år”. Jag börjar lyssna och har sedan svårt att släppa taget om historien. Hur ska det gå? Det finns en slags lågintensiv (ibland högintensiv) spänning och nervighet som gör att jag bara måste fortsätta.
När jag var sexton började jag extraknäcka för lokaltidningen, några år senare, med en journalistexamen i ryggen, jobbade jag ett par somrar på Aftonbladet och fortsatte sedan med pulsen på en nyhetsbyrå. Dessutom var jag under nästan två decennier gift med en man som jobbade på SVT, i alla möjliga roller.
Jag levde nära nyhetsflödet.
När jag börjar lyssna på Tigerns år, förs jag tillbaka till pulsen som kan uppstå i journalistiken, jag tänker på kolleger som gräver fram viktiga nyheter, de som skriver strålande reportage och de som lyckas komma någon in på livet under korta möten. Jag minns hur jag skrev mot deadline, bara minuter bort. Det var som att vistas mitt i händelsernas centrum.
Det gör också att jag tycker att journalistik är otroligt viktig - liksom journalistens roll i olika skeenden.
Fredrik Lundberg för mig tillbaka till slutet av 1990-talet, då det pågick många gerillakrig i centrala Afrika. Vem minns inte folkmordet i Rwanda, till exempel?
Det är också vid den tiden som turister vill ta sig just dit, för att se de sista flockarna av vår största primat bergsgorillan. Otur för gorillorna, men de bor i ett område med barnsoldater och rivaliserande gerillagrupper från flera länder i området, som Rwanda, Uganda och Kongo.
Det är detta som är i fokus i Fredrik Lundbergs bok - eller snarare, han beskriver konsekvenserna av några turister längtan efter att se de sällsynt djuren.
Kanske det hade räckt för att fånga mitt intresse?
Jag själv kan visserligen inte identifiera mig med den grävande journalisten Lars Ferm, men jag älskar skildringen av hur han tråcklar sig fram, småljugande och storljugande ibland bland kollegerna på TV Sverige. Vad är en journalist beredd att göra för att få berätta sin story för världen?
En av de saker som är så sköna med boken är att huvudpersonen inte är en hjältetyp, han har verkligen en massa saker att släpa på i sitt personliga bagage och vi som läsare och lyssnare får en relativt djupt porträtt av honom och de personer som är nära honom.
Beskrivningen av svenska UD:s insatser i Afrika är dessutom plågsamt lustiga (om du lyssnar på boken kommer du att älska att höra rösten hos en högdragen ambassadör, även om skrattet ibland vill sätta sig i halsen.)
Det är också bitvis roligt att vara med på TV Sverige, där Lars Ferm jobbar och hör jargong och nyhetsvärdering och liknande - och jag känner igen mig också i den berättelsen. Hur många gånger har jag inom mig ifrågasatt exempelvis nyhetsvärdering? Många är det.
Jag kan inte heller låta bli att fnissa åt valet av namn på huvudpersonen. Om du vet vem Fredrik Lundbergs namne är, så kanske du också vet vem Lars Ferms dito är… (om inte lär du dig snabbt när du läser eller lyssnar på boken).
Alltså en bok jag varmt rekommenderar. Den bygger dessutom delvis på verkliga händelser - den är spännande, intressant och svettig att läsa.
Jag undrar om Fredrik Lundberg låter Lars Ferm dra ut på nya journalistiska eskapader i fler böcker?
Bilden föreställer omslaget på Fredrik Lundbergs bok ”Tigerns år” Man ser en tevekamera och barnsoldater.
