David Lagercrantz: Obscuritas

NÄSTAN MOTVILLIGT DRAS JAG MED I HANDLINGEN. SKA JAG STÅ UT MED YTTERLIGARE EN ”GALEN” PROFESSOR? Första gången jag försökte gick det inte. Jag tröttnade. Jag började tycka att persongalleriet i början av boken var lite för, vad ska jag säga, politiskt korrekt, kanske? På omslaget till den första boken ”Obscuritas” står ”en Rekke/Vargas deckare”. Och när Vargas dyker upp, en ung kvinnlig polis som bor i Husby, vars föräldrar flytt Chile en gång i tiden, stöter på professor Hans Rekke i hans överklassvilla i Djursholm, i ett av bokens första kapitel, så tänker jag - nej, den kombon är bara för mycket. Hur ska han få till det här? Och det är givet att det är dessa två som ska bli seriens nav. Hm. Ortenpolis möter übersmart professor. Två världar som är så olika att det nästan skulle kunna vara parodiskt. Och där någonstans förlorade jag intresset första gången.

Något får mig att återvända till boken. Jag vet ju att David Lagercrantz är en skicklig skribent, som exempelvis lyckades fortsätta Stieg Larssons Milleniumsvit utan att det skavde allt för mycket.

Jag läser ”recensionerna” på Storytel, där snittbetyget inte kommit upp i mer än 3,7. När jag ögnar vad folk tycker handlar de negativa orden både om sådana som inte gillar att lyssna på Reine Brynolfsson och sådana som tycker att det är för många namn i boken, att det blir för rörigt att hänga med.

Det väcker min nyfikenhet. Är det komplexiteten i berättelsen som gör att ljudboksläsare ger upp eller ger relativt låga betyg?

Nu, vid andra försöket, griper berättelsen tag i mig. Nu skiter jag i om kombon Rekke/Vargas till en början känns alltför konstruerad. Jag blir nyfiken på hur Lagercrantz ska få ihop storyn. På vilket sätt kan en ung polis från orten, matcha en tablettmissbrukande professor? Till min förvåning får jag inse att det funkar. Dessa två har nämligen mycket att ge varandra och tillsammans för de handlingen framåt.

I efterordet tackar David Lagercrantz sir Arthur Conan Doyle, han med Sherlock Holmes, för inspirationen. I Obscuritas läggs ett slags pussel. Rekke har en förmåga att se mönster där andra inte ser det, och även Vargas har ett speciellt öga för nyanser. 

Det finns en komplexitet i romanen, en komplexitet som kanske inte är ultimat för en ljudbok. Du behöver verkligen lyssna. Detaljer är viktiga. Namn är viktiga. Händelseförlopp är viktiga. 

Storyn verkar till en början enkel. En fotbollsdomare med rötter i Afghanistan mördas i samband med en match. Fotbollspappan Costa häktas - men vägrar erkänna brottet och släpps. Men vem var det då som mördade domaren? Är det någon som vill dölja sanningen? Och varför söker polisen inte de ”rätta” svaren? 

Handlingen utspelar sig 2004, när USA just har invaderat IRAK. Tänk om mordet på fotbollsdomaren har något med storpolitiken att göra? 

David Lagercrantz leder oss framåt i handlingen, nästan som i valstakt, för vissa ögonblick tror jag som läsare att jag löst gåtan och så glider det ur händerna ett tag. Så tas ett nytt valssteg, ett nytt fragment presenteras, en till resa bakåt i tiden. Varför behövde fotbollsdomaren mördas?

Nu, när jag omfamnat kombon Rekke/Vargas är jag nyfiken på kommande böcker. Jag gillar att den är lite krävande, att vi får följa politiska skeenden som ibland är obskyra och att boken får mig att också fundera på samtiden. 

Bild: Omslaget till David Lagercrantz roman ”Obscuritas”. Man i hatt sedd bakifrån står i stadsmiljö med röd himmel.