Kirsten Thorup: Intill vanvett, intill döden

Jag lyssnar på många böcker och har gjort det i några år nu. När jag tittar igenom vilka titlar jag plöjt igenom inser jag att ganska många inte lämnat starka spår i mig. Vad handlade den där boken om egentligen? 

Andra böcker stannar kvar. Vissa länge, vissa kortare tid. Det är som att de lever i mig en stund. Något gör att de håller sig fast och jag inser att det ofta handlar om böcker som gör mig berörd på något sätt. När det som skildras känns viktigt, påtagligt - och ibland tillför ett nytt perspektiv för mig.

Av någon anledning har jag under de senaste åren läst mycket om kvinnor i krig, i synnerhet kvinnor under andra världskriget. Kanske jag blir extra berörd för att vi lever i en orolig samtid? Något i mig säger mig att det finns mycket att lära genom att blicka bakåt - även när berättelsen är fiktiv. 

En av de böcker som drabbat mig är ”intill vanvett, intill döden” av Kirsten Thorup. Jag valde att lyssna på den, eftersom den blev rekommenderad av flera.

Boken är skriven ur ett jag-perspektiv och jag är en dansk kvinna, änka efter en dansk flygare som dött för Nazityskland och därmed blivit krigshjälte.

Vi möter kvinnan - och småbarnsmamman - där hon befinner sig i ett tåg på väg från Danmark till Tyskland 1942, ungefär vid den tid då Tysklands ”krigslycka” började fallera.

Jag uppfattar Kirsten Thorup som enormt påläst, jag vandrar på gatorna i krigets München bredvid henne, och att hon dessutom har förmågan att ”bli” huvudpersonen, alltså att skildra denna kvinnas världsbild. 

Till en början ifrågasätter jag huvudpersonen enormt mycket. Hur kan hon ens lämna sina små barn på ett barnbarn och ge sig i väg till Tyskland för att ”vila upp”, efter makens hjältedöd? Vad väntar hon sig finna i München? Kommer det verkligen att bli vilsamt att möta den danska väninna, gift med en högt uppsatt nazist, och bo i deras hem? 

Så jag lyssnar lite otåligt när jag följer hennes resa genom Tyskland, på de trånga tågen. Det är som att hon befinner sig mitt i kriget, och ändå inte är där. Jag i princip dumförklarar huvudpersonen. Hur naiv får man vara, liksom? Och jag undrar vad poängen är, vad ska jag förstå genom att läsa boken?

Ändå fortsätter jag att läsa, för berättelsen fascinerar. Jag har inte tidigare läst en berättelse som denna, civilistens situation i ett krigsinferno. Lite i taget blir jag mer nyfiken på henne, och på beskrivningen av ”vardagslivet” under ett världskrig. 

En liten detalj bara: I det nazistiska hemmet finns en eller ett par hushållerskor. De är i princip slavar som tagits från länder österut. (Och kanske var det bättre för en del av dem att servera i ett privathem, än att jobba i eller bli utplånad i ett läger?) Värdparet, ”slavägarna”, bryr sig inte som att lära sig vad dessa kvinnor heter, utan kallar alla vid samma namn. De omänskliggörs. 

Här finns också berättelsen om den rädsla att göra fel, hamna i onåd, som även finns djupt inne i nazismens kärna och berättelser om det överdåd av lyxvaror som dessa människor då och då kan unna sig, medan många smälter.

Det kontrollsamhälle som skildras får mig att rysa. Det är en drabbande berättelse som för mig också skildrar hur det är att leva mitt i ett krig, med det tunnelseende och den ständigt närvarande rädsla som finns. Och självklart också föraktet för alla som är annat än ”arier”.

Dessa böcker, som utspelar på 1930- och 1940-talen, får mig att tänka på begreppet mannaminne. Har vi redan glömt de krig som sargade Europa under 1900-talets första hälft? Vill vi leva utan frihet? Vill vi ledas av en ”fader” som Hitler eller Stalin? Drar vi paralleller mellan det vi ser i dag, i despoter som Putin och Trump?