Leif Appelgren: Ondskan söker sorgen
VÄRNLÖSA PERSONER SOM UTSÄTTS FÖR BROTT. DET ÄR BLAND DET VÄRSTA JAG VET. OCH ÄNNU VÄRRE - MÅNGA AV DESSA BROTT LÄGGS PÅ HÖG, BLIR KNAPPT UTREDDA. MEN IBLAND HÄNDER MIRAKEL.
Det är spännande att läsa Leif Appelgrens bokserie om åklagaren Mats Ljunggren. I den tredje delen, ”Ondskan söker sorgen”, handlar det om en man vars brottsliga ”affärsidé” är att råna nyblivna änkor i Stockholmstrakten.
Bara tänk dig: En man följer efter dig, tar din portmonnä, snor pengar och kort och ringer sedan upp dig dagen efter och säger att han hittat din portmonnä. Det blir inte enklare av att du är 80+ och lite skröplig. Vad gör du när mannen, med vänlig röst, säger att han vill komma hem till dig med plånboken? Väl där hivar han fram likör. Du vaknar många timmar senare av att känna dig tung i huvudet och upptäcker att till och med din vigselring på fingret är stulet.
Ungefär den typen av brottsoffer skildrar Appelgren i boken. Det där riktigt vidriga, gemena, att ge sig på värnlösa kvinnor i djup sorg. Det där som väcker ilska, frustration och ledsenhet.
Också tanken på att dessa ”vardagsbrott” så lätt förpassas till olösta fall-högen eller lämnas utan att prioriteras skapar också en slags osäkerhet, av typen: Kan vi lita på polisen? Kan vi lita på att rättsväsendet är rättvist?
I denna roman gör tillfälligheter att fallen med de rånade änkorna faktiskt tas till ytan. Vi får möta änkorna, rånaren, poliserna och åklagaren och vi får följa processen från brott till dom i tingsrätten. Det är intressant att följa åklagarens roll, hur han ska rubricera brotten, hur utredningen leds, vad man tror kan leda till att den brottsanklagade fälls och hur man hanterar en känsla av att ”veta”, utifrån indicier. När vet vi verkligen vem som begått ett brott?
Appelgren får mig att känna tacksamhet mot alla dem som vill bidra till att skapa ett tryggare samhälle. Jag uppskattar att han lägger sig vinn om att göra offren i den här historien till människor, inte bara siffror i statistiken.
