Karin Modéen: Luftvärdighet
VARFÖR HAR VERA VARKEN GÅTT UR LÄGENHETEN ELLER SPEGLAT SIG DET SENASTE ÅRET? VAD KAN HA HÄNT? ”Luftvärdighet” av Karin Modéen är lite grand berättad som en bumerang. Vi får veta något före och något efter, med ett stort hål i mitten, och så småningom kanske bumerangen studsar tillbaka till mig som läser och med det täpps hålet, det stora ”därför” igen.
Romanen Luftvärdighet är den före detta piloten Karin Modéens debut. Storyn vävs kring en uppstickare inom flygbranschen, där Vera är anställd, dels som pilot, men också som ekonomiansvarig för det snabbt växande bolaget.
Redan i romanens början blir vi varse bolagets kniviga ekonomiska sits, utan att få veta varför Vera är så fylld av skuld och skam att hon inte ens orkar se sig själv i spegeln.
Om det enbart hade handlat om detta, Vera och skammen, hade boken kanske inte varit så intressant. Det Modéen gör är att hon väver en historia som säger något om mentaliteten hos någon som skapat ett bolag som växer snabbt och okontrollerat. Någon som är beredd att ta till minst sagt okonventionella lösningar för att trygga bolagets framtid.
Jag möter också en kvinna som verkligen, verkligen, vill bidra, som är beredd att trolla med knäna, som fram till sammanbrottet tänker mer på andras välbefinnande än sitt eget.
Det finns också stickspår som fokuserar Vera och hennes sambo, hur två piloter (hon mindre erfaren) lever tillsammans och om de, ska vi säga möjligheter, som resor till destinationer till andra sidan världen kan skapa, för den som kanske tycker att livet där hemma är för trångt, inrutat, förutsägbart.
När jag möter Vera är hon på absoluta botten, men ändå är det en vändpunkt. Hon bestämmer sig för att gå ut ur lägenheten och börja om sitt liv. Hur är det att starta om, när skuldkänslorna håller på att äta upp en? Hur är det möjligt att ta ett steg framåt? Åt vilket håll ska Vera gå?
När jag lyssnar fylls jag både av en nyfikenhet - hur ska det gå för Vera? Och av en tilltagande otålighet. ”Jag vill veta vad som har hänt NU.” Jag är tacksam för att författaren inte väntar till de sista kapitlen med att nå fram till brännpunkten. Jag är tacksam för att få bevittna en slags läkningsprocess, som säger författaren: ”Ge aldrig upp hoppet”.
Luftvärdighet, står det i baksidestexten, handlar egentligen om ett luftfartyg klarar säkerhetens krav, men kan också beskriva en strävan efter värdighet, även om den är byggd på luft.
