Lina Wolff: Liken vi begravde
I SJU ÅR BODDE JAG I EN LITEN SKÅNSK BY. Jag känner tacksamhet över att den inte alls liknar den onamnade byn längs riksväg 13 som är en av ”huvudpersonerna” i Lina Wolffs roman ”Liken vi begravde”. Det var bättre hos oss.
Sissela Benn läser boken kongenialt, för självklart ska denna bok läsas på skånska. Det ökar också min känsla av att se de svartbruna åkrarna runt byn jag bodde i. Men där upphör likheterna.
Jag dras med i en berättelse med bråddjup, en berättelse som det är enklast att kalla för ”roman”, eftersom det är svårt för mig att sätta den i någon mer specifik genre. Här finns allt från galenskap till förnuft. Här finns en slags flykt från verkligheten och samtidigt en dans med den skitigaste av verkligheter, med personer som har öknamn, som skulle få sociala medier-algoritmer att hicka eller förbjuda.
Boken är skriven ur Jollys perspektiv. Jolly är en av två systrar som bor i en fosterfamilj, sedan föräldrarna tragiskt dött, när döttrarna var i förskoleåldern. De kommer från ett icke definierat norrifrån och hamnar alltså hos det barnlösa paret fostermor och fosterfar, som, när de inte super eller slår varandra, försöker uppfostra sina döttrar, allt medan berättelsens lik hopar sig.
Trots att det jag läser tidvis är grymt (men i princip utan så kallade grafiska detaljer), händer det jag fnissar till. Absurditeten i berättelsen liksom.
Men här finns faktiskt en slags ramberättelse, som handlar om hur Jolly ska leva sitt liv. Kanske ska hon skriva det och visa det för prästen, som denne föreslår?
Ett exempel på en slags absurditet är att de två flickorna kom till den mellanskånska byn med drottningnamn, något som fosterföräldrarna inte gillade. Så Jolly fick namn efter den danska koladrycken och vad Peggy namngavs efter minns jag inte, men det var knappast golf i alla fall.
Det finns något med språket som fångar mig i berättelsen, som att fosterföräldrarna konsekvent benämns som ”fostermor” och ”fosterfar” och det är bara i citat som jag, lite i förbigående kan uppfatta deras namn. Dessutom förstärks känslan av att befinna mig i en skröna, ju längre jag läser.
Och morden finns där. Ett par tvillingar har försvunnit i början av boken… och vi anar att de tagits av daga. Något som bidrar till känslan av att sitta vid en lägereld och lyssna till berättelser är att den också befolkas av två latinamerikaner på flykt, som av olika skäl får bli inneboende i den fallfärdiga gård som fosterföräldrarna bebor. Vad som helst kan tydligen hända i en mellanskånsk by, tänker jag, utan att få mardrömmar.
Jag läser boken innan den får Augustpriset - och tycker det är en värdig vinnare.
Bild: Omslagsbilden till LinaWolffs Augustprisbelönade roman ”Liken vi begravde”. Vi anar en skog, två individer och kanske en drottning.
