Margaret Atwood: Tjänarinnans berättelse

Det är 40 år sedan Tjänarinnans berättelse publicerades. Ändå känns denna dystopi nästan skrämmande likt verkligheten just nu. 

En värld där kvinnor är slavar, utan rättigheter, där deras enda funktion är att avla barn.

Jag försökte se teveserien för några år sedan, men det blev för smärtsamt.

Nu har jag lyssnat mig igenom den, tagit in den i mitt system via Lo Kauppis suggestiva röst.

Jag vill inte till Gilead. Jag vill leva i en fri värld.

Böcker kan vara smärtsamma att läsa av olika skäl. Handlingen kan exempelvis vara våldsam. Boken kan skildra en verklighet jag inte vill leva i. Dystopiska berättelser om en tillvaro som präglas av ofrihet, miljöförstöring, arternas utdöende.

Ändå vill jag läsa en del av dystopierna. Jag vill möta smärtan, jag vill lägga märke till hur det känns på huden och i mitt hjärta av att läsa dem, i synnerhet när handlingen känns fladdrande nära det jag läser om i tidningen och ser på nyheter och i sociala medier.

Orsaken till att jag denna vinter läst Tjänarinnans berättelse (A hand maids tale), parallellt med Orwells 1984 (halvvägs igenom) är så enkelt som detta: Kan jag genom att läsa dessa böcker få en större förståelse för drivkrafter hos despoter som Trump och Putin. Vad kan jag lära mig om människors ondska? Vad kan jag lära mig om ett mer eller mindre demokratiskt samhälls kollaps? Hur är det att leva i ett samhälle där det mesta du gör registreras? Där till och med en viskning kan leda till dödsstraff? Hur är det att leva i ett samhälle där mänskliga rättigheter inte längre finns? Och för mig, för mig som kvinna, är det också intressant och skrämmande, att lägga märke till hur kvinnor skildras i dessa dystopier.

I min verklighet, i mitt liv, är kvinnor och män jämställda och jämbördiga. Vi har samma värde. I Tjänarinnans berättelse är kvinnor reducerade till avelskossor. Ofruktsamma kvinnor (till exempel äldre kvinnor) skickas till de förgiftade kolonierna för att skörda frukt eller kärnavfall, eller något annat giftigt elände. 

Allt medan jag lyssnar lägger jag märke till vad som händer i verkligheten. När ett av de många ord som blivit förbjudna att forska om i USA är ”woman”, ”women” - kvinna. 

Delar av mig blir arg, rosenrasande, andra delar förtvivlar, ytterligare delar av mig får lust att vända ryggen till, låtsas som att detta inte pågår.

I Tjänarinnans berättelse möter vi kvinnan med det fiktiva namnet Offred  - för inte ens sina egna namn får kvinnor behålla - hon beskriver sin verklighet i New England (region i USA som består av staterna Connecticut, Maine, Massachusetts, New Hampshire, Rhode Island och Vermont) som nu blivit Gilead. En stat där det mesta är förbjudet och där kvinnor helt saknar rörelsefrihet.

Kvinnor får inte handha pengar, de får inte jobba, de får inte läsa och skriva, de får i princip inte ens prata med varandra. Tjänarinnorna är de som ska föda barnen och de är klädda i rött. Om de bryter mot regler riskerar de offentlig avrättning.

Offred beskriver livet i Gilead utifrån sitt perspektiv, där det är mer eller mindre omöjligt att veta vad som händer utanför hemmet, eller utanför de platser de är tillåtna att vistas på. Och det är en verklighet som jag för mitt liv inte vill vara en del av.

Ju mer jag läser av Tjänarinnans berättelse, desto viktigare blir det för mig att stå upp får kvinnors rätt till sjysta liv. Var kommer ens idén om vår ”underlägsenhet” ifrån.

Att läsa Tjänarinnans berättelse väcker något i mig, en fortsatt vilja att bidra till ett samhälle som drivs av kärlek - inte av rädsla, hat och girighet.

Kanske Atwood såg in i en tänkbar och mycket dyster framtid för kvinnor, när on författade boken för så länge sedan. (Lite kul är det ändå att Orwell skrev 1984 år 1948 och att Atwoods bok kom ut året efter 1984… Stafettpinnar för en bättre värld.)