Camilla Davidsson: Boksamlaren
IBLAND, NÄR JAG LÄSER EN BOK, SER JAG BYGGNADSSTÄLLNINGARNA, SOM ÄNNU INTE ÄR RIVNA. Jag ser alltså hur boken är uppbyggd och kan ganska väl räkna ut ungefär hur det kommer att gå.
Jag blir uttråkad. Det känns ganska förutsägbart. Och när själva huvudpersonen är rätt ointressant och ganska ofta beter sig dumt eller klantigt, tja, då är det svårare att hålla intresset uppe för mig.
Till den kategorin hör tyvärr ”Boksamlaren” av Camilla Davidsson, som hon själv kategoriserar som ”en roman om oväntad vänskap och om att det alltid är möjligt att vända det som varit ryggen och välja en ny, ljusare morgondag.”
Må så vara. Du som läser ska må bra efteråt. Du ska känna att det är möjligt att leva ett bra liv.
På hemsidan skriver Davidsson bland annat:
”Drivkraften i mitt skrivande kommer ur en vilja att dela med mig av mina erfarenheter om hur fel allt kan bli när man lever ett liv efter andras önskemål, istället för efter sin egen inre övertygelse. Min förhoppning är att ge läsaren en stunds härlig läsning och att stanna upp en stund, ta sig tid att lyssna inåt och reflektera över sina livsval och sina inre önskningar. Kan mina berättelser inspirera läsaren att bryta destruktiva mönster och ta makten över sitt liv, då har jag lyckats på riktigt.”
Lovvärd och vackert. Fina intentioner.
Och ändå.
Vi möter en ung tjej som har lämnat familjen bakom sig och flyttat till storstan. Läsaren får tidigt ana att hon stuckit för att något i familjesituationen varit ohållbart, men inte vad.
Jossan jobbar på kafé och är ihop med en kille som är elak och nedlåtande mot henne. Hon står ut med det och jag undrar varför?
Hon får ett oväntat arv och börjar söka sina rötter. Naturligtvis är det en massa hinder på vägen för att hon ska hitta sanningen och förklaringen till arvet. Tja, och så möter hon de personer hon behöver möta för att få rätsida på sitt liv. Berättelsen slutar i ett öppet solsken.
Det är nästan så jag ser storylinen för mig. Här är Jossan. Här är hennes bakgrund (portioneras ut i bitar). Här är arvet och förklaringen till det. Här är relationerna i hennes mamma generation etc. Det är liksom inget som får storyn att rocka loss. Förutsägbart går Jossan från att vara en arg ung tjej som aldrig i livet skulle läsa en bok, till att bli Josefine, med mer skinn på näsan.
