Olle Lönnaeus: Gamen

KAN DET VERKLIGEN STÄMMA ATT SVENSK MILITÄR SKICKAR PERSONAL FÖR ATT MÖRDA FOLK UTOMLANDS? OCH HUR PÅVERKAS DEN SOLDAT SOM SER SIN BÄSTE VÄN BLI MÖRDAD AV ISLAMSKA TERRORISTER PÅ NÄRA HÅLL?

I romanens form har Olle Lönnaeus svarat på dessa frågor i romanen ”Gamen” från 2020.

Malmö, min gamla hemstad. När jag läser Lönnaeus romaner tas jag med tillbaka till Malmö. Staden är med i berättelserna, på huden, ner på gatukorsningsnivå. Jag känner igen staden i böckerna, jag förflyttas tillbaka till Malmö. Bara det är ett bevis på att Lönnaeus når in till mig.

Det finns journalister som blir fantastiska författare. Kanske det är deras långa träning i att göra research och berätta en historia? Kanske det är det uppenbara sökandet efter sanning, som kan förtrolla mig, få mig att nyfiket fortsätta lyssna eller läsa?

Fram till för några år sedan var Olle Lönnaeus en bra reporter på Sydsvenskan för mig. Nu är han även författare. Jag gillar båda dessa skepnader.

När jag läser de extremt kortfattade recensionerna av ”Gamen” på Storytel, slås jag av gnälligheten hos en del läsare. ”Seg. Tråkig. Det dröjde innan det verkligen hände något. Utdragen historia.” Men så finns också de - som liksom jag - läser en annan bok, en bok som mer handlar om en ensam människas kamp, både mot sina egna demoner och dem runt honom. Det finns så många poänger i det till synes långsamma tempot.

För mig är ”Gamen” en berättelse om posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD) och om vad som kan hända med en människa som är förbjuden att på något sätt nämna traumats orsak. En person som ibland är osäker på vad som är verklighet och vad som bara sker i hans huvud. En person vars uppdragsgivare i princip vänder honom ryggen. Han får stå ensam mot världen.

Simon är mannen och soldaten som skickats iväg för att, tillsammans med vännen Ahmed, ta sig till Mellanöstern för att döda en IS-krigare som kallas Gamen. Gamen är en radikaliserad ung man, uppvuxen i Göteborg, som efter en rad småbrott väljer att ge sig av utomlands - och kanske till och med bli martyr. Det är just denne man som Simon och Ahmed får i uppdrag att likvidera - och det är topphemligt. För inte kräver väl svensk militär att deras anställda ska agera som lönnmördare? Men det går inte som planerat. Ahmed dör. Gamen överlever just då.

Berättelsen startar ett år efter traumat. Simon har fått veta att Gamen är död. Men så ser han någon som liknar Gamen på en buss. Kan han lita på sina sinnen? Lever Gamen? Hur ska Simon hantera det?

Emellanåt tas vi med ett år tillbaka. Till när två svenska soldater befinner sig i fångenskap. Där de får bevittna besinningslöst våld från kalifatets män. 

Det är kring Simon, Gamen, en nyfiken journalist och Simons befäl den här historien kretsar. Jag är glad för att författaren ger sig tid att beskriva världen ur Simons perspektiv och om hur hans omgivning ser honom. Ser Simon spöken? Är han sjukligt misstänksam mot sin närmaste omgivning? Vad behöver hända för att Simon ska kunna se klarare? Hur är det att liksom leva igenom PTSD-tillstånd?

Förutom själva storyn, som är stark i sig, kan jag också le inombords när Lönnaeus ger sig tid till att leka lite, skicka blinkningar till läsaren, som på en metanivå. Jag delar ett citat, som på intet sätt röjer storyn: 

”I drömmen kommer barnen till honom. Först en flicka, kanske fyra eller fem år. Hon rusar på taniga ben, en skadskjuten kråga, svar i strålkastarljuset som skär genom natten.”

Jag lyssnar om det två gånger. Men, det är ju Mikael Wiehe, flickan och kråkan, som fått en rad i boken. 

Ur Wiehes sång

” Då såg jag en bild av en flicka

Med en skadskjuten kråka i famn

Hon springer iväg genom skogen

Så fort som hon någonsin kan

Hon springer med fladdrande lockar

Hon springer på taniga ben

Och hon bönar och ber, och hon hoppas och tror

Att det inte ska vara för sent”

Undrar hur många fler sådana läckerheter Lönnaeus serverar, som jag inte upptäckte när jag läste boken.