Delia Owens: Där kräftorna sjunger

EN DAG GÅR MAMMAN SIN VÄG OCH SEDAN ETT AV SYSKONEN I TAGET. TILL SLUT LEVER FLICKAN KYA CLARK ENSAM I TRÄSKET. OMGIVNINGEN KALLAR HENNE ”TRÄSKFLICKAN”. HUR KLARAR SIG EN ENSAM FLICKA I NORTH CAROLINAS TRÄSKMARKER?

Kanske finns det en mycket ensam del i mig. En del som inte riktigt känner sig hemma i världen. En del som ser på världen med (ibland befogad) misstro. Det dröjer inte långt in i läsningen innan jag är nära Kya. Jag följer med på hennes båtturer ute i träsket. Jag beundrar hennes överlevnadsförmåga. Och jag bara avskyr alla som gör narr av henne - utan att egentligen veta vem hon är. 

För mig är detta en berättelse om att leva ensam, att hitta sätt att överleva och att finna det som är meningsfullt i tillvaron. Hon blir, i mina ögon, en naturvarelse. Med alla sina sinnen möter hon den natur som omger henne. Och hon börjar teckna av den, hon skapar bilder som är vackra, noggranna, nästan levande.

Jag känner inpå huden hur det är att vara utsatt för andras hån och brist på acceptans. Den får mig att tänka på att det är så lätt att döma den eller det som uppfattas som främmande.

Kya hade kanske kunnat passera obemärkt förbi, om det inte vore för att hon anklagas för att ha mördat en av traktens överklasskillar. 

Vi möter Kya i rättssalen, där hon sitter tyst. Och i mig väcks känslan ”jag förlåter henne, vad hon än har gjort, för det som har gjorts mot henne i hela hennes liv, är ännu värre.” Jag förstår att det kan vara ett slags underdog-perspektiv, alltså att ta den åtminstone till synes svagare i försvar.

Hur gick det för Kya? Läs boken!!

Jag lyssnade på boken medan jag vandrade djupt in i en skog, sökandes efter svamp. Även om Kyas landskap var ett helt annat, förhöjde närheten till skogen min läsupplevelse. 

Sedan såg jag filmen. Jag älskar den med.

Jag förstår verkligen att Delia Owens, när kräftorna sjunger, blivit en internationell framgång.