Monica Rehn: Fadern
MONICA REHN KAN KONSTEN ATT SKAPA DIMRIDÅER OCH INTRIGER SOM KRÄVER LÄSARENS ENGAGEMANG. DET GILLAR JAG. Hennes tredje spänningsroman ”Fadern” håller mig på halster boken igenom. Den stora frågan är: Vem mördade egentligen Ellinor - och varför?
När boken inleds har Ellinor varit död i trettio år. Hennes make dömdes till livstidsfängelse och har suttit i fängelse sedan domen. Ett par gånger har misslyckade resningsansökningar gjorts. Men kanske är det nu som den fängslade änklingen ska få upprättelse. Tänk om han var utsatt för ett justitiemord (med det menar jag här; oskyldigt dömd)? Eller inte?
När jag som läsare kommer in i berättelsen möts jag av advokaten Gabriel Magnusson, som befinner sig i skiten. Han har blivit av med jobbet på fina advokatbyrån, hans fru har lämnat honom och flyttat till London tillsammans med deras gemensamma dotter, och hon gör det mesta för att försvåra Gabriels umgänge med dottern och han är pank. Så vi når alltså berättelsens nav, Gabriel, där han befinner sig på ett slags nollpunkt. (Hur kan det bli värre än så här? )
Helt oväntat dyker en kvinna i trettioårsåldern upp, Fredrika, som säger att hon är Ellinors dotter. Hon vill ge sin pappa upprättelse. Det måste vara någon annan som mördat hennes pappa. Gabriel får i uppdrag att skriva resningsansökan. ”Min pappa är oskyldig”, hävdar Fredrika.
Hon vill ha Gabriels hjälp, men till början behöver han, som är pank på riktigt, jobba gratis. Inget lätt sits för honom.
Vad var det egentligen som hände då för trettio år sedan? Varför mördades Ellinor? Vilka kunde ha ett intresse av hennes död? Och varför har just Gabriel fått uppdraget?
Monica Rehn skapar ett scenario där det känns som de flesta i Gabriels omgivning är potentiella mördare, eller åtminstone har ett finger med i händelserna på 1990-talet. Men vad är egentligen sanningen?
När jag läste Monica Rehns förra bok, hade den också många spännande och intressanta intrigsvängar. Jag minns det som att slutet den gången var något helt annat än jag hade väntat mig. Och det finns verkligen en skicklighet i detta, att väva en historia där jag som läsare själv börjar spekulera i vad som skulle ha kunnat hända.
Monica Rehn roar sig också med en massa samtidsattribut, som personer med egna Youtube-kanaler, som sprider de ”sanningar” upphovspersonerna vill att folk ska tro på (ungefär med hur vi i verkligen möts av målgruppsanpassade sanningar i sociala medier i dag).
Jag gillar verkligen Fadern och har bara en liten invändning: Det finns egentligen ingen i boken som jag känner sympati för. (Det skulle kanske vara Ellinor, men hon är ju död från början). Det är som att personerna i boken är motsägelsefulla, självupptagna, lögnaktiga och där somliga är beredda att gå över lik för att en acceptabel verklighetsbild ska bli något slags allmän sanning. Självklart blottlägger författaren mycket av detta i boken.
