Johanna Ginstmark: Tät dimma
OHANNA GINSTMARK TAR MED MIG ”HEM” TILL SKÅNSKA LANDSBYGDEN NÄR JAG LYSSNAR PÅ ”TÄT DIMMA”. Och jag är imponerad, både av historien, språket och sättet att driva spänningen framåt, i det både bildligt och bokstavligt dimmiga landskapet.
Det ruvar hemligheter på många håll, om du bestämmer dig för att skrapa hårdare mot ytan. Skrapar du en gammal vägg kommer tidigare färger och tapeter fram. Det framskrapade kan väcka känslor. Det kan få dig att vilja vända dig bort, för att slippa minnas, eller det kan få igång dig, du vill skrapa djupare, få reda på hur det verkligen var. Du söker sanningen, om det finns en.
Jag använder metaforen för att närma mig ”Tät dimma”. Dessa hemligheter som är övermålade, nedgrävda, osynliggjorda. Dessa hemligheter som få vill kännas vid. Dessa hemligheter som, ibland, hålls för att sanningen inte ska komma till ytan. För att sanningen är ett hot, som kanske skulle kunna förändra en hel bygd.
När polisen Maria Larsdotter lämnar sin sambo i Umeå, för att börja som poliskommissarie på Österlen tar hon en risk. Hon åter till hemtrakten, till platsen för hennes trauma, till allt det hon en gång flytt, för att skapa ett eget liv.
Ändå vänder hon hemåt, kanske för att också få möjlighet att läka de gamla såren, eller för att iallafall hantera dem. Som så ofta på små orter blir hon igenkänd. Folk minns hennes pappa, sedan länge död.
I granngården går det rykte om att det spökar. Ett nyinflyttat par hör ljud från vinden, men aldrig någon person. Kvinnan i huset finner ett nedgrävt skelett på stallbacken. Vem har begravts där? Varför? Och för hur länge sedan?
Det är detta, ett lik så gammalt att ingen kropp finns kvar, som blir Marias första uppdag på nya jobbet. Ändå är det som att det finns en massa motstånd runt henne, motstånd mot att lösa fallet. Det finns en stämning av ”gräv inte i det gamla”, för då kommer ännu värre saker fram. Saker som officiellt är glömda och bortsorterade, men som i allra högsta grad lever strax under ytan.
Kanske beror det på att jag bott på skånska landsbygden (Slimminge, Skurups kommun) och många gånger kört runt på det höstliga, blåsiga, dimmiga Österlen, som jag verkligen känner råkylan mot kinden när jag läser boken. Jag förflyttas in i boken, in i husen, in i hemligheterna, in i smusslandet, men också in i en känsla av samhörighet med en plats, ett landskap, en tid.
Jag måste hålla i mig för att inte genast läsa del två av Österlenfallen. Den pockar på mig. Undrar vilkens slags spänning Johanna Ginstmark bjuder på nästa gång.
