Per Faxneld: Tre varv motsols

VAD ÄR SANT OCH VAD ÄR SÄGNER, MYTER ELLER RENT HITTEPÅ? Går det att helt förkasta myter om exempelvis vättar eller svartkonst? Och vad är det som gör att människan fascineras av det som ligger lite vid sidan av det vanliga, normala eller normativa?

Det är saker jag hinner fundera på medan jag avnjuter (medvetet ordval) Per Faxnelds spänningsroman ”Tre varv motsols”. 

Redan det att låta berättelsen vandra mellan tidsplanen 1929 och 1600-talet gör mig nyfiken. Och så själva scenen, där unga Edda Erlenstam, vill göra sig en akademisk karriär på Landsmålsarkivet i Uppsala, genom att hitta en sägenomspunnen bok i svartkonst från 1600-talet, och därmed ger sig av på fältuppdrag i Jämtland. Med sig har hon bland annat en cykel, ett primuskök och en revolver.

Det är fascinerande att som läsare släppas ner i en tid som jag kan ha aningar om, men som jag saknar personlig erfarenhet av. Hur var det i Sverige 1929? Vilka möjligheter att kvinnor, som nyss fått rösträtt, att göra akademisk karriär? 

Författaren Per Faxneld vet vad han skriver om, han är professor i religionsvetenskap vid Södertörn och har bland annat studerat satanism och ockultism.

För mig känns det sena 1920-tal som Faxneld skriver om äkta. Det finns lagom många tidsmarkörer (där andra författare nästan skriver ikea-kataloger av tidsmarkörer, liksom för att bevisa att de läst på om epoken) , som gör att jag lätt kan få en känsla av tiden som skildras. 

Eva Röse läser med en slags stram stringens som bidrar till min känsla av att hänga med Edda när hon cyklar runt för att samla in folksägner. 

Edda, som är romanens självklara centrum, är en komplex figur. Hon har sömnsvårigheter, hon ser kanske syner, hon har en historia av självskadebeteende, samtidigt som hon är fantastiskt (fanatiskt?) målmedveten. 

Ett litet sidospår, som jag tycker är så vackert skildras, är den outtalade och outlevda förälskelse som pågår mellan Edda och hennes läkare. Det finns något chevalereskt, återhållet, hänsynsfullt och räddhågset runt dem som känner elektriciteten strömma, men som ändå har svårt att ta steget framåt. Kanske var det så då?

För att höja spänningen i romanen är Edda inte ensam om att söka den berömda svartkonstboken. Här finns också bokens nemesis, som tycks ha många gemensamma egenskaper med författaren själv. Och det känns lite, vad ska jag säga, ovanligt, att författaren låter en av bokens skurkar ha drag som skulle kunna likna hans egna. Det är som att han väver ett varv extra i väven. 

Och jag tänker att valet av namnet Edda också är ett sätt att blinka lite till publiken. Du kan väl din historia, liksom, vet du vad Eddan är? Det gör givetvis Per Faxneld. Jag vill läsa mer av honom, dras in i den värld där det mytiska existerar.