Fredrik Lundberg: Drakens år
DEN HÄR GÅNGEN MÅSTE JAG LÄSA OM LARS FERMS GRÄVANDE JOURNALISTIK I MINDRE PORTIONER. Jag kommer på mig själv med att stanna till, när döden kommer närmare från olika håll. Det finns en krypande känsla av att döden kan drabba när som helst, som gör att jag tvekar en stund. Hur många ska vi bevittna dö i ”Drakens år” Fredrik Lundbergs tredje spänningsroman med journalisten Lars Ferm och TVSverige som fokuspunkt?
(Handlingen utspelar sig år 2000, som sammanfaller med den kinesiska zodiakens drakens år).
I de tidigare två böckerna ger sig Lars Ferm av till Afrika, ena gången i mörkrets hjärta och andra gången i Sydafrika. Den här gången verkar det som att han ska hålla sig hemma, eftersom hans ex är döende i cancer. Ferm behöver vara nära sin sexåriga dotter och på något sätt finnas till hands när döden närmar sig. En omöjlig uppgift för en grävande journalist, som till (nästan) varje pris vill vara först med att gräv?
Det senaste halvåret har tre väninnor till mig dött i cancer och häromdagen hade vi, en grupp kvinnor, en minnesstund för dessa tre. Vi satt verkligen där och älskade dem. Självklart talade vi både om livet, sjukdomen och döden.
Jag gissar att detta påverkar min läsning. På något avigt sätt har Lars Ferm en slags oförmåga att inse hur sjuk mamman till hans dotter är. Det är som att han är där för och med henne och ändå inte. För något tycks viktigare än att sitta vid hennes sängkant: Att följa upp ett tips, att gräva sig fram, att söka sanningen.
Så jag får acceptera att Ferm håller något slags känslomässig distans till döden och välja att följa med Ferm på hans resa, som denna gång så småningom tar honom till ryska Murmansk.
Nu handlar det om olagligt fiske, bortom fiskekvoter, här finns ryska oligarker, här finns en hel industri som mer eller mindre medvetet bryter mot reglerna. Och det har skett utan allmänhetens vetskap. Fram tills nu.
Därför får vi följa en riktig djävul i Murmansk, en oligark utan några som helst skrupler, som bara genom en nyck kan ge någon en dödsdom. En kvinna, som i själva verket vill avslöja svarthandeln, är hans sekreterare och jag som läsare får, från första början veta, att hon i praktiken är under dödshot. Och jag funderar: Kommer hon att överleva boken?
Detta, en människas grymhet, en människas djävulskhet, är svårt för mig att läsa om, eftersom mina associationer lätt glider fram till nutid, med den medvetenhet jag har om ryssars beteende, i synnerhet i Ukrainakriget. Att läsa om människor som denna oligark får det att krypa i mig.
Trots att jag sitter där på helspänn, rädd att människor jag börjar tycka om ska dö eller skadas svårt, så fortsätter jag. För detta är en bok som skildrar något som är både spännande och viktigt.
Jag läste Isabella Lövins ”Tyst hav” när den kom ut 2007 - och den handlar i korthet om utfiskningen av Östersjön. Ett skrämmande dokument.
Att möta de krafter som fullkomligt skiter i fiskekvoter, som är beredda att gå över lik, är spännande och skrämmande och det som gör Lundbergs bok extra bra är att den går så nära verkligheten, en verklighet som är viktig att se, för att förstå världen vi lever i.
På ett sätt kan en säga att den här boken gör det lite lättare att förstå hur Putin kom till makten, även om han aldrig nämns här.
Självklart finns fler personer i Fredrik Lundbergs universum med också här, som den ”förtjusande” diplomaten Nils von Otter. Och det finns faktiskt plats för flera leenden. Som när fiskeriindustrin möts och inte får äta den rödlistade torsken och hela sällskapet tvingas äta braxen istället. Några av dem gick på Donken efteråt och hoppades att ingen såg.
