Kristin Harmel: Colette Marceaus stulna liv
JAG SER FÖR MIG EN PERSON SOM METAR GENOM TIDEN. HEN STÅR DÄR I VÅR TID OCH FÖR KROKEN NER GENOM HISTORIEN OCH HOPPAS FÅNGA NÅGOT PÅ KROKEN. HELST NÅGOT SOM LEVER.
Jag får den känslan när jag läser Kristin Harmels ”Colette Marceaus stulna liv”. Som att vi som lever nu fiskar efter svaren i det förflutna. Ju längre tiden går, desto längre rev krävs … och nu är den nästan hundraårig.
Eftersom jag intresserat mig för böcker som helt eller delvis utspelar sig under andra världskriget, kanske min metafor är begriplig. Ett inte ovanligt grepp är att någon, långt efter kriget, söker sig bakåt, för att finna spår efter sammanhang, eller människor som gick förlorade under krigets fasansfulla förföljelser och massmord av människor. En central fråga i just denna bok är: ”Varför dog mamma?”.
Så vilken slags berättelse kan rimligen locka författare att läsa om en slags resa bakåt i tiden? Vad sägs om en berättelse där ett unikt diamantarmband är den förenande länken? Ett armband i två delar som gjordes åt modern till ett judiskt tvillingpar i Paris.
Armbandet är i praktiken det som är i fokus när handlingen åker framåt och bakåt i tiden.
Den här bokens ramhandling utspelar sig 2018, då det fortfarande finns människor som varit med om kriget (nu är det för sent.)
Colette är åldrad. Hennes käraste ägodel, som får henne att ständigt minnas sin mamma och syster, är ett av dessa armband. Hon får reda på att armbandets ”tvilling” ska visas på ett museum i Boston. Det försvunna smycket, var hade det varit under alla dessa år? Kan Colette äntligen få svar på frågorna om vad som hände hennes kära?
Colette föds i slutet av 1920-talet. Hon levde med sina föräldrar i Paris då, tillsammans med sin far och en lillasyster. Colettes mamma var inte som alla mammor, hon var en modern Robin Hood som stal juveler från de rika, för att exempelvis ge till den franska motståndsrörelsen under kriget. Så i berättelsens centrum finns inte bara ett armband, det finns också en familj med skickliga tjuvar. (Möjligen finns en viss djärvhet i det draget, skulle vi kunna identifiera oss med och älska en kvinna som tillbringat livet som tjuv, ”för det goda”. Svaret är ett otvetydigt ja, det är lätt att älska Colette.)
Handlingen spänner sig över 75 år. Vad hände egentligen 1942 när Colettes mamma försvann? Vilken koppling hade hennes gripande till dessa smycken? Och vad gjorde att unga Colette överlevde krigets fasor?
Vi möter henne, ett liv senare, på amerikanske östkusten, dit hon kom strax efter kriget och där hon, för stulna juveler startar ett centrum för förintelsens offer i USA.
Den här berättelsen är välskriven, välgenomtänkt och det är lätt att ryckas med. Som läsare kommer jag allt närmare en slags fokuspunkt där nutiden och dåtiden möts. Och det blir spännande, men mest på ett relationellt plan.
Trots detta är det något som skaver. Och det har med två saker att göra - dels den långa tidstråden (Men det kanske är extra roligt att se 90-åringar bli rosiga om kinderna och få känna förälskelsens pulsar slå?) och dels med vilken synkronicitet nutiden och dåtiden möts.
Det är som att alla de som snart 90-åriga Colette och människorna närmaste henne möter, är en slags vålnader från det förflutna, eller ska jag säga att en del vålnader mer eller mindre väcks till liv. Så om du vill ha en historia om sökandet efter sanning, rötter, svek, omständigheter, så är detta något för dig - givet att du klarar sockersöta slut. För mig känns det sötklibbigt i munnen just nu.
