Denise Rudberg: En sjunde brigad
TÄNK VAD MÅNGA ”FAMILJER” ELLER VÄNNER SOM JAG LÄR KÄNNA TACK VARE ALLA BÖCKER JAG LÄSER OCH LYSSNAR TILL. VISSA BÖCKER HÄNGER JAG PÅ LÅSET FÖR ATT TA DEL AV NÄR EN NY DEL KOMMER. Det gäller Denise Rudbergs serie ”Kontrahenterna” som utspelar sig under andra världskriget. Jag har just slukat den sjunde delen, ”En sjunde brigad”. Lättläst, spännande och intressant.
Denise Rudberg har en förkärlek för serier. Jag har läst hela Jidoff-serien, som ibland kallas ”elegant crime” - alltså böcker där brottsutredarna sippar champagne mellan gripandena. (Jag gillade serien skarpt, kanske trots det).
Det som gör kontrahenterna lite speciellt är att den så tydligt är inspirerad av händelser i författarens egen familj. Här finns tre mycket olika kvinnor i förgrunden. Signe, som kommer från en relativt fattig bondgård, Elisabeth som är en del av överklassen och lever i ett arrangerat äktenskap och Iris, som flytt undan nazisterna tillsammans med sina två små söner.
Dessa tre kvinnor möts för att göra ett superhemligt och viktigt arbete: Att bidra till att förstå de kodade meddelanden som främst nazityskland, men även sovjeter och engelsmän skickar, med hopp om att ingen ska kunna tolka koden.
Denise Rudberg har ett sätt att ställa sig på kvinnornas sida. De är i centrum och det är deras mod som för berättelsen framåt. Stockholm var ju något av spionernas paradis vid denna tid.
Böckerna är skrivna med ackuratess och jag är säker på att Rudberg kollat varenda historisk detalj, från vad det rådde brist på, till dammodet under kriget. Ibland kan jag tycka att författaren anger lite för många detaljer, som för att säga ”jag har läst på om tiden”, men i den här berättelsen stör det mig bara pyttelite, eftersom det handlar om den tid före min födelse (jag är mer tveksam för samma grepp när hennes böcker utspelar sig under 1970-talet och jag själv kan ”bedöma” referenserna).
Hur som helst, boken var färdigläst på ett kick och redan nu lägger Rudberg ut små tips om vad som förmodligen kan börja gro i nästa bok. Det finns bland annat antydningar om kvinnornas kärleksliv…
Så jag gillar’t. Jag gillar att kvinnorna driver berättelsen, jag gillar att Rudberg visar att kvinnor gjorde viktiga (hemliga) saker under kriget, jag gillar att hon behandlar historiska fakta med varsamhet.
Om jag ska gnälla över något är det mest att det känns som att berättelserna skildrar allt kortare tidsspann och jag läser nu att det ska bli tio böcker i serien. Nu är vi vintern 1942 … så det tuffar väl vidare. Undrar vilka slutgiltiga ögen Rudberg valt för sina kvinnor och männen runt dem?
Så fort nästa del är skriven, kommer jag att återvända till vännerna Signe, Elisabeth och Iris. För jag är nyfiken.
