Carina Bergfeldt: En dag ska vi återvända

ISST KÄNDE DU TILL ATT SVERIGE HAR ÄGT EN SLAVKOLONI I KARIBIEN, ELLER GJORDE DU INTE DET? Det finns delar av den svenska historien som sällan nämns, som vore det för pinsamt att påminnas om det. Se för dig hur svenskar köper människor och låter piska dem till döds? Hur skulle det kännas att veta att det på ön Saint Barthélemy fanns en slavlag, som tillåter detta och mycket mer. Ön var i svensk ägo mellan åren 1784 och 1878. Stanna upp ett ögonblick, vänd blicken mot Sverige. Se Gustav III som bygger teatrar, snackar franska och verkar lite bögig, se hur han tar emot ön från fransmännen och övertar deras roll som slavköpare, slavsäljare och utsugare. Visst skaver det?

Om denna dystra tid i svensk historia skriver Carina Bergfeldt i romanen ”En dag ska vi återvända”, som är den första boken i en serie. Jag imponeras av boken, på riktigt. Ibland känns det som att Carina Bergfeldt inte riktigt duger för de finkulturella rummen. Hon får kritik även när hon på ett mycket intressant sätt skildrar omständigheterna kring ett brutalt mord i USA, som leder till en dödsdom. Vi får följa både gärningsmän och offrets familj och får på nära håll följa mördaren till ett av de sista andetagen. (Finns på SVT Play). Jag tycker att Bergfeldt är modig, påläst, intresserad och villig att borra sig djupt in i de ämnen hon väljer att penetrera. Och faktiskt tycker jag att hennes talkshow i SVT också var helt okej. 

Romanen utspelar sig 1790 och berättas från två perspektiv - en familj afrikaner från nuvarande Ghana, som fångas in och förs på slavskepp, under vidriga förhållanden, till just Saint Barthélemy.  De skildras inifrån, deras kultur beskrivs, så att jag som läsare känner med dem.

Samtidigt kan man säga att juristen Axel Banér blir förvisad till ön för att skipa rättvisa (med slavlagen i hand) på ön.

Det jag gillar särskilt mycket är att Bergfeldt bemödat sig om att göra ordentlig research. Hon har besökt både Ghana och slavkolonin och som ett appendix till boken ligger den chockerande slavlagen.

Ibland, när författare skildrar exempelvis slavar, så görs det utan att riktigt göra dem till människor. Jag får sällan läsa/se dessa människors historia, deras drömmar och längtan. Här visar Bergfeldt att det bland slavarna bland annat finns en svart kunglighet, något som de råbarkade europeerna inte har en aning om. För många av svenskarna blir slavarna nästan till djur, tänker jag.

Boken visar också hur omständigheter, som sorg och rädsla kan bidra till att ”normala” svenskar förvandlas till omänskliga bestar och hur lätt det tycks vara att acceptera, eller till och med gilla, ett helt sjukt system.

Bara ett litet exempel: En svensk godsherre som äger en ung kvinna, kan välja att tvinga henne till sex. Barnen som blir frukten av dessa våldtäkter blir självklart slavar och det tycks sällan vara så att männen tar ansvar för detta. 

Detta är bara första delen i Gustavia-sviten och det ska bli intressant att se hur berättelsen förs framåt. Ett skickligt drag av Bergfeldt är att låta Axel Banérs fru ha ungefär samma utmaningar som slaven Ya (som tvångsdöps och får heta Sara). Det är bara det att de har helt olika förutsättningar att hantera livet. 

Läs eller lyssna på boken och fundera hur du ser på människohandel och vad som kan bidra till att till synes vettiga människor helt kan förlora omdömet. Jag skulle gärna se samtal om den här tiden i Sveriges historia - och om boken. 

Foto: Omslaget till Carina Bergfeldts roman ”En dag ska vi återvända”. Två kvinnor, en vit och en svart, står bredvid varandra, men vända från varandra, vid en hamn i Karibien, som vi får utgå ifrån är staden Gustavia (namngiven för att hedra den svenske kungen).