Vad händer med människor som utsätts för omänskliga experiment? Vilka blir förövare - och varför? Och varifrån kommer modet att bistå dem som har det svårast?

Flera gånger under läsningen kommer det tårar i ögonen. Denna grymhet. Detta lidande. OCH samtidigt - tänk att det finns människor som är beredda att satsa allt på att hjälpa andra?

Hur är det att leva i en Fransk by, när tyska militärer blir inneboende hos kvinnor och mödrar, vars män är i kriget eller i arbetsläger? Hur är det att se bästa vännen med judestjärnan, släpas i väg mot ett ovisst men grymt öde? Hur hanteras familjekonflikter och sorger under brinnande krig? Vad är det som får människor att göra motstånd, när det hotande straffet är tortyr och död? Hur navigerar den som vill rädda andra i tillvaron, utan att gå under själv?

För mig är detta en berättelse om att leva ensam, att hitta sätt att överleva och att finna det som är meningsfullt i tillvaron. Hon blir, i mina ögon, en naturvarelse. Med alla sina sinnen möter hon den natur som omger henne. Och hon börjar teckna av den, hon skapar bilder som är vackra, noggranna, nästan levande.

En dag kom hon inte hem från jobbet. Hon hade gått sist från arbetsplatsen, i det ihållande regnet. Det enda man hittade efter henne var en sko hon tappat när hon blev infångad. Men vad har hänt henne?

För mig är ”Gamen” en berättelse om posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD) och om vad som kan hända med en människa som är förbjuden att på något sätt nämna traumats orsak. En person som ibland är osäker på vad som är verklighet och vad som bara sker i hans huvud. En person vars uppdragsgivare i princip vänder honom ryggen. Han får stå ensam mot världen.

BLAND, NÄR JAG LÄSER EN BOK, SER JAG BYGGNADSSTÄLLNINGARNA, SOM ÄNNU INTE ÄR RIVNA. Jag ser alltså hur boken är uppbyggd och kan ganska väl räkna ut ungefär hur det kommer att gå.

Jag blir uttråkad. Det känns ganska förutsägbart. Och när själva huvudpersonen är rätt ointressant och ganska ofta beter sig dumt eller klantigt, tja, då är det svårare att hålla intresset uppe för mig.

Till den kategorin hör tyvärr ”Boksamlaren”

NÄSTAN MOTVILLIGT DRAS JAG MED I HANDLINGEN. SKA JAG STÅ UT MED YTTERLIGARE EN ”GALEN” PROFESSOR? Första gången jag försökte gick det inte. Jag tröttnade. Jag började tycka att persongalleriet i början av boken var lite för, vad ska jag säga, politiskt korrekt, kanske?